Ingenting överbrygger den gapande kulturella klyftan

Grekland Det grekiska agerandet under landets accelererande kris har varit mer gåtfullt för nordeuropéer än någonsin oraklet i Delphi. Nils Torvalds har försökt lätta på slöjorna, men de förblir ogenomträngliga om man inte har en aning om Greklands onekligan svårbegripliga samhällssystem.

Jag skall utifrån erfarenheter från ett kusinland, Cypern, försöka ge en aning om vad det är frågan om.

Nyckeln till förståelsen är det grekiska språkets viktigaste ord, ”protos exadelfos”. Det betyder första kusin. Det gäller att ha en första kusin på elektricitetsverket, telefonbolaget, polisstationen och övriga myndigheter för att få saker skötta. Det hjälper också när man skall köpa en bil eller ett kylskåp.

När vi först kom till Cypern visste vi inte att man skall gasa vid rött ljus och bromsa vid grönt.

När vi stannade vid rött körde en taxi därför in i oss bakifrån.

Vi trodde att vi skulle förlora målet, men på polisstationen visade det sig finnas en bekant till min ex-cypriotiska svärfars familj. Taxichauffören fick skulden, för han hade ingen kusin bland konstaplarna.

En annan gång tog vi bilder av ett naturskönt område utan att märka skylten ”fotografering förbjudet”. Polisen kom med tjutande sirener, beslagtog kameran och förde oss till närmaste station. De tog oss för turkar som förberedde en ny invasion. Men igen räddades vi av att min fru hade släktingar i byn Aradhiippou. Vi fick tillbaka kameran, men inte bilderna.

Min frus kusin brukade plocka upp oss från flygplatsen i Larnaka. På den tiden fick man en parkeringslapp som skulle betalas vid utfarten. Evangelos visade tummen upp och körde förbi vakten. När jag frågade varför sade han att ”han spelade i mitt fotbollslag”. Nästa gång gick det på samma sätt, han betalade aldrig för sin parkering.

Evangelos Nicolaou var en betrodd man i sin by, kapten i fotbollslaget och allmänt känd för sin hederlighet, enligt grekisk måttstock. När vi hade honom som första kusin ordnade sig det mesta, också när vi senare köpte ett litet hus i byn Maroni.

Jag vill inte säga att det är en bra kultur, bara att den är helt annorlunda än den vi är vana vid i Finland.

Greker och cyprioter väntar sig solidaritet av sina kusiner.

Under sin ekonomiska kris har grekerna talat mycket om den solidaritet de väntat sig av EU.

De tror att de tack vare medlemskapet i unionen har blivit nordeuropéernas kusiner, som skall bli hjälpta i vått och torrt.

När nordliga medlemmar i EU betackar sig för släktskapen står grekerna helt oförstående.

Det är en gapande kulturell klyfta som inga krav på ekonomiska reformer och återbetalning av skulder kan överbrygga.

Per-Erik Lönnfors

Helsingfors