Lagen, bibeln och kyrkan

VNs ledare 12.7 lyfte fram en mycket viktig poäng i den pågående debatten om inrikesminister Räsänens uttalande; ”Bibeln är på många sätt ett rättesnöre och har fungerat som en bas då vårt samhälle har byggts upp ...”.
Det är helt rätt för det vi kallar den västerländska världen är byggd på judiskt-kristna värden som Bibeln för fram. Men fortsättningen i ledaren blev sedan att slå in redan öppna dörrar: ”... men kan ingalunda ses som en lagbok anno 2013.”
Bibeln är inte en lagbok för ett samhälle men den uppmanar de kristna att vara laglydiga medlemmar i sina samhällen.
Det Päivi Räsänen lyfte fram hör till de stora livsfrågor som var människa måste ta ställning till. Men om en talare säger att det finns undantag från en regel betyder det ju inte att talaren upphäver regeln. Att en journalist inte förstår detta eller medvetet misstolkar det är ju beklagligt, men att också VN fortsätter och bygger sitt resonemang på ett vilseledande referat kan ju inte leda till annat än felaktiga slutledningar.
Bibelns regler och föreskrifter är givna för att hjälpa människan att leva tryggt och lyckligt i gemenskap. Därför är det som VN:s ledare lyfter fram en viktig sakuppgift, som glömts bort i den pågående debatten. 
På grund av att vi människor är bristfälliga blir ju också lagar bristfälliga också om lagstiftarens intention är att lag skall svara mot rättvisa. I den här processen har Bibeln varit rättesnöret för våra lagstiftare. Det märkliga är att kyrkans ledning igen skyndar sig att ta avstånd från Räsänens uttalande och därmed tycks dela den allmänna opinionens moraluppfattningar i stället för att föra fram Bibelns syn och riktlinjer.
Problemet för samhället är att lagstiftningen allt mer avviker från Bibelns etiska riktlinjer. Därför att allt fler medborgare följer andra moraliska regler i sitt vardagsliv.
Det har i årtionden, särskilt i politiska kretsar, upprepats att religion är en privatsak som inte skall synas i offentligheten. I dag har denna falska tes blivit en sanning som inte ifrågasätts. Men våra värderingar syns ju i vardagens ord och handlingar och säger en människa att hon följer kristna värderingar, men det inte syns i vardagslivet, så finns de inte i personens medvetande eller så handlar människan mot sitt samvete.
Kristna värden är inget andligt svärmeri, som många tycks tro utan jordnära medmänsklighet. Att de kallas kristna värden är främst därför att de är förankrade i en persons relation till Kristus. För utan förankring i något som är högre än jaget tenderar värdena att bli enbart egoism.
Följderna av att man inte följer kristen etik hör och läser vi rätt ofta om. En del ungdomar blir utslagna därför att de inte fått uppleva att de är värdefulla, staten har problem med grå ekonomi därför att arbetsgivare inte följer lagar och förordningar, skatteintäkterna minskar därför att transaktioner ofta sker utan kvitto, mutor ger oönskade beslut i kommun och statsförvaltningen, osv.
Men det finns också ljuspunkter. För en tid sedan hörde jag i ett radioprogram en forskares förklaring till att våldsbrotten minskat i Europa. Hans förklaring var att de traditionella värdena på detta område har kommit tillbaka. Med andra ord människor lever igen mer enligt de etiska normer som Bibeln lyfter fram.
I DDR (Östtyskland) försökte staten medvetet utrota kristendomen och skapa en kommunistisk idealstat. Några år före muren föll hade vi besök av en bekant från DDR. Han berättade att staten hade gett kyrkan vissa eftergifter. Bland annat fick den bygga kyrkor i områden där ingen kyrka tidigare funnits. Orsaken var att staten hade konstaterat att; de kristna är de bästa socialisterna för de är laglydiga, arbetar flitigt, är pålitliga och tar inga mutor.
Det är samma värden som i vårt land präglade alla medborgare som byggde upp det välfärdssamhälle som vi har fått ta över. Kan vi leva med samma värden och stå emot de hårda värden som ofta fått styra besluten, kan vi ge ett tryggt och fungerande samhälle vidare till nästa generation.
Gunnar Weckström
Karis