Upphandling av demensvården

Grundtrygghetsdirektören och omsorgschefen försvarar och förtydligar den nu aktuella upphandlingen av serviceboende samt demensvården i Raseborg i varsin insändare i VN den 25.6. I ett mörklagt Raseborg är man inte bortskämd med att ledande tjänstemän besvarar kommuninvånarnas frågor i medierna. Jag blev nu ännu mera övertygad om att konkurrensutsättningen var långsökt och brådstörtad och att förfaringssättet var omänskligt.
Det är frågan om en tvångsförflyttning och en splittring eftersom de anhöriga till de dementa åldringarna inte har något val över huvud taget, hur än Arne Nummenmaa påstår att ”dessa klienter kommer att erbjudas ersättande plats i Villa Stella eller i någon annan av stadens enheter med demensplatser..." Jag frågar: har de övertagande enheterna kompetens och beredskap för specialiserad demensvård?
Den s.k. äldreomsorgslagen träder i kraft på måndag. I lagens första paragraf sägs att ”syftet med denna lag är att förbättra den äldre befolkningens möjligheter att i kommunen delta i beredningen av beslut som påverkar denna befolknings levnadsförhållanden och i utvecklandet av den service den behöver.” På flera ställen i lagen poängteras den äldres eller den anhörigas rätt att påverka beslut som fattas i vården.
I kvalitetsrekommendationerna (under beredning) rörande tillämpningen av lagen har klienten eller den anhöriga en central roll då beslut om vården fattas. När det gällde ifrågavarande planer om konkurrensutsättning och följderna så hade varken klienterna eller de anhöriga en aning om vad som var på gångs; beslutet kom som en chock för dem liksom för personalen. Jag frågar: var det på grund av den nya lagen som träder i kraft den 1.7. som beslutet måste fattas med sådan brådska?
I sitt försvar av upphandlingsförfarandet gömmer sig Arne Nummenmaa bakom revisorernas rygg. Ett faktum är att lagar kan tolkas och tillämpas på olika sätt. Jag är inte alls säker på att den aktuella tillämpningen var den enda rätta.  Bakom förklaringarna lurar ekonomi, inte den äldre människan.
Kirsi Ala-Jaakkola räknar i sitt svar upp olika enheter inom demensvården och hur den fungerar i Raseborg, det är bekant för oss. I den teoretiska delen om vad god vård vid minnessjukdomar är upprepar hon bara de nationella riktlinjerna. För tillfället gäller de inte i Raseborg.
Minnesrådgivningen och Minneshörnan känner jag väl till eftersom jag var med om att starta dem under min tid som projektledare för ”Bo Hemma – Må Bra” projektet i samarbete med Alzheimerförbundet. Bland annat minnesrådgivningen, -hörnan samt minnesskötaren är resultat av det projektet; före det fanns det så gott som ingenting motsvarande. Jag frågar: varför köar 25 – 28 alzheimersjuka personer till demensboende om frågan är så väl skött som Kirsi Ala-Jaakkola påstår?
Ingen är så känslig för flyttningar från sitt trygga hem, som en demenssjuk person; ingen är heller så beroende av invanda rutiner och bekanta vårdare. All denna obegripliga logistik för en inbesparing om 90 000 euro per år eller 15 euro per dag och klient! Ingen kan garantera att det över huvud taget blir en sparåtgärd, något som vi har sett prov på tidigare. Själva anbudsförfrågan må vara hur korrekt utformad som helst, men förfaringssättet med chockbesked inför veckoslut och midsommar; med uppenbara brister på helhetsansvar om människan, är och förblir obegripligt och oförlåtligt.
Har beslutsfattarna alls noterat att det är fråga om gamla människor med minnessjukdom?
Lili-Ann Junell-Kousa