Mitt liv som zombie

Nog har man haft tur att man bor här i Ekenäs. Jag har varit sjuk och hårt medicinerad av värkmedicin i åtta år. Jag har varit en zombie. Jag tror att jag inte är något särfall för den fina behandlingen jag har blivit bemött med i min hemtrakt.
Sjukvårdspersonalen har skött om mej mycket väl fast jag inte har varit så vänlig alla gånger.
Personalen på Nya Apoteket med Nina i spetsen har sett till att jag har fått min medicin, och har jag inte varit och hämtat dem så har de ringt till mej och frågat om det har hänt något med mej.
Jag har handlat i affärerna i Ekenäs och när de har märkt att jag håller på att göra så kallade idiotiska köp så har de väglett mej på rätt spår igen, det hände ofta under dessa år. Var det sen matbutik eller någon annan butik så skötte de om mej.
Jag kände mej trygg.
Kamrater och vänner bjöd mej på fester fast jag var ganska frånvarande.
Jag var på jakt med mina vänner, utan vapen för så mycket funkade det i huvudet eller var det inkört i ryggmärgen att dessa rörde jag inte. De skötte om mig och jag fick vara ute och njuta.
Jag fick hjälp av kommunen samt av vänner så att jag klarade av att vara hemma.
När polisen fick veta att jag var i morfinbruk ringde de på dörren och kom och hämtade mina vapen, allt gick vänligt till. När jag hade varit på tork och utan morfin så fick jag ett läkarintyg och förevisade det samt en intervju och jag fick dem tillbaka, jag var utan ca ett år och det var nog det ända rätta.
Men sedan hände det något som gör att samhället borde se sig i spegeln.
När jag använde morfin samt andra mediciner och polisen hade körkortet, så var jag till Helsingfors på neurologisk undersökning. Där sade läkaren, att vapnen kunde jag inte ha, men bil kunde jag köra.
Jag var helt "tillin tallin" i huvudet, visste knappt vad jag hette. Jag gick aldrig och hämtade mitt körkort förrän jag varit på tork. Slutsatsen av detta är, att läkarna är så körda i knuten när det gäller vapenfrågorna att det sedan händer sådana misstag, för med bilen skulle jag ha kunnat skada massor av oskyldiga trafikanter.
Är det någon annan som har märkt hur bra vi har det här?
Jag ger exempel från betongbyn (Helsingfors). Jag var i Hagnäs och skulle förhandsrösta i presidentvalet.
Det föll en äldre dam, ca 80 år, med sina käppar i snösörjan. Hon låg där och ingen stannade för att hjälpa. När jag sprang fram till henne för att hjälpa, så var det första hon frågade av mej, om jag har tid att hjälpa. Det skulle nog inte hända i vår by, det vet jag med säkerhet.
Är man t.ex. i matbutiken och frågar något av en okänd person så blir de rädda och går bort (eller ser jag så farlig ut), men hos oss så kan man fråga och prata med okända andra kunder.
Det var en äldre dam vid en tung ytterdörr med sin kasse, jag gick fram för att hjälpa henne, då blev hon rädd och tog sin kasse och tryckte sig mot väggen, hon trodde att jag skulle råna henne.
Får ni genast sådana känslor när ni rör er i vår by?
Det här är saker man inte tänker på i vår by.
Jag gjorde en radikal sak i januari och kastade alla piller. Det var ett helvete i tre månader, men sedan har det börjat rulla med värk, men ett klart huvud samt 32 kg lättare.
Jag tackar er alla för att ni har hjälp mej, samt fortsätt att hjälpa varandra och var öppna.
Högaktningsfullt
Tony Axberg