Rehabiliteringen är nödvändig

När nyheten om att Folkhälsan måste upphöra med sin rehabiliteringsverksamhet på Mjölbolsta kom sa både grundtrygghetschefen i Hangö och Raseborg att de inte vet var man skall få motsvarande tvåspråkiga vård. 
Talterapeuten Leena Salonen gav för en vecka sen i en text sin Syn på saken. Hon beskriver sakkunnigt behovet av den intensitet en neurologisk patient behöver för att återfå sina funktioner. Det är fråga om ett omfattande och sakkunnigt arbete.
Kommunernas remitteringsansvariga har dragit sig för att sända personer i behov av rehabilitering till Mjölbolsta och ansett att vården skall kunna skötas inom den egna organisationen. Den kommunala hälsovårdspersonalen är inte dimensionerad för arbetskrävande rehabiliteringsuppgifter. Slutresultatet är att människorna blir liggande med rörelseförlamningar, sväljningssvårigheter, talsvårigheter o.s.v.
För en gammal människa går muskelkonditionen i botten på en kort tid. Följden är en människa som lider, oftast är det en äldre person. Det är oetiskt och åldersdiskriminerande av samhället att inte ge den vård som man vet att behövs.
Den patientgrupp vi talar om är en av de svagaste, oförmögen att själv hävda sitt behov av vård. Så borde det inte få vara i ett utvecklat samhälle med goda resurser. Inga insatser har märkts från varken den politiska eller tjänstemannasidan för att undvika nedläggningen av rehabiliteringsavdelningen.
Givet är att Folkhälsan inte kan upprätthålla en service som går med förlust. Kommunerna borde därför samfällt göra bindande beställningar för ett nödigt antal patienter. Behovet är helt klart större än de tillgängliga vårdplatserna på Mjölbolsta.
Det är allmänt känt och erkänt att vården på rehabiliteringsavdelningen i Mjölbolsta är utomordentligt empatisk och dessutom stramt resultatinriktad.  Det vore alltså varken mer eller mindre än något av en vårdkatastrof att lägga ned avdelningen.
Det är oansvarigt att inbilla sig att det klientel som avdelningen nu arbetar med skulle kunna få vård i kommunernas sjukavdelningar. Med all respekt för det arbete som där utförs måste det ändå stå klart, att de inte kan ta hand om rehabiliteringen av åldrande människor med svåra psykiska och fysiska skador. Här krävs den tilläggsresurs som Mjölbolsta representerar.
Anders Wikholm
Henrik Cederlöf