Analys: Det var minsann en rävsax, det
Den blivande statsministern har inte släppt arbetsmarknadsparterna. Tvärtom, flankerad av Alexander Stubb (Saml), som gärna sätter press på facken, har han i det ekonomiska programmet skapat ett veritabelt skruvstäd.
Regeringstrion publicerar en rad villkorade sparmål, en lista över gisslan, som han viftar med framför ögonen på facket och arbetsgivarna: Om ni inte kommer överens om ett samhällsfördrag så ryker gisslan.
Och det är inte vilka som helst, utan de villkorade sparmålen är av två olika sorter: Sådana som arbetsmarknadsparterna säkert reagerar på, och sådana som alla vi finländare bryr oss om.
Yxan ska gå i barnbidrag och studiestöd – de finns på den villkorade listan, likaså en nedskärning i ersättningarna för privat tandläkarvård, och att pensionerna inte höjs i takt med att levnadskostnaderna blir dyrare.
Och så finns där slopade alterneringsledigheter, slopandet av semesterintjäning under föräldraledigheter, vuxenutbildning.
Den inkomstrelaterade dagpenningen för arbetslösa är också på slaktlistan.
Alla de här är som klippt och skuret för att provocera parterna till handling. Genom att ge den här sparlistan ett ansikte och en syndabock redan i förväg har arbetsmarknadsorganisationerna hamnat i en situation där de får bära hundhuvudet om inget blir av. Då tvättar regeringen händerna från alla slag mot barn, unga och arbetstagare.
Det är hårt mot hårt, rentav lömskt, och strategin passar antagligen hur bra som helst för den tilltänkta finansministern Alexander Stubb (Saml), som signalerat arbetsmarknadsparterna att det ska vara resultat eller så åker man på dörren.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. FFC säger att utpressningsmetoden inte är ett sätt att förhandla. Visserligen är det inget nytt att det finns villkorliga åtgärder från regeringen – morötter och piskor – i samband med trepartsuppgörelser. Att inkomstskatter går hand i hand med löneuppgörelser till exempel. Men FFC:s Lauri Lyly säger att han de åtgärder som önskas är listade av regeringen, inte ett resultat av förhandling. Hans kommentarer tyder på att det blir en svår process.
Akava anmäler intresse för att fortsätta diskutera förnyelser, men också här finns ett irritationsmoment från början: Akavas Sture Fjäder, och ett av Akavas största medlemsförbund OAJ, reagerar kraftigt mot det sparprogram som drabbar utbildningen och universiteten.
De förutsätts då vara kreativa och responsiva i en rätt så kuvad ställning.
Att kräva snabba resultat är rätt förståeligt, men med tanke på hur det såg ut i maj måste Sipilä och Stubb också kunna signalera jämvikt: att måttlighet ska gälla alla, och att både arbetsgivare och arbetstagare ska bidra. Finlands näringsliv EK hade till exempel, enligt en HS-rapport, motsatt sig kraven på att företagsledares bonusar skulle visa upp mer måttfullhet.
Att jag inte nämner Timo Soini (Sannf) här, beror på att han påpassligt tänker slinka till utrikesministeriet och på sin höjd rör i detta med en lång, lång, pinne. Slugt det med.