Bland de levande och döda

TEATER
Pjäs: Rakt ner i fickan
Originaltitel: Cash on Delivery
Svensk översättning: Brasse Brännström, Lars Amble
Regi: Tapio Laasonen
Scenografi och teknik: Stefan Elf, Sune Grönroos, Kjell Lundsten
I rollerna: Stefan Elf, Bettina Rönnblad, Jan Karell, Tapio Laasonen, Mats Lindberg, Tina Liljestrand, Emil Dahlqvist, Lisbeth Ryhänen, Marie Fagerström, Emilia Gustafsson, David Kvick
Plats: Tenala bygdegård
Tid: premiär 10.1
Speltid: 10.1-1.3. Torsdagar klockan 19, lördagar klockan 17, söndagar klockan 17.

Den västnyländska publiken har tydligen märkt att det i Tenala bjuds på underhållning som det lönar sig att komma längre ifrån för att se. Under lördagens premiär på bygdegården av den något makabra farsen Rakt ner i fickan fanns det redan publik som kommit ända från Hangö.
Under pausen hördes deras uppsluppna röster.
 

”Årets pjäs är ännu bättre än i fjol”.
 

”Men hur i hela världen skall de kunna reda upp allting som de ställt till med”.
Det fanns det allt skäl att undra. Fjolårets fars Titta inte i kassen behövde en försiktigt uppvärmning för att explodera i akt två. I år intensifieras handlingen som utspelar sig hemma hos ett ”vanligt” par på Lidingö genast från början. Möjligen med en under premiärkvällen något tamare andra akt.
 

Tillskruvat språk
Den klurige Erik Björk (Stefan Elf) är en hejare på bidragsfusk och har lyckats ställa till det ordentligt för sig. En dag knackar försäkringskontrollanten Herr Larsson (Tapio Laasonen) på dörren. Som brukligt är i en fars trasslar det till sig ordentligt efter hand som handlingen framskrider, och i det här fallet skapas ett påhittat persongalleri som består av hyresgäster, allehanda släktingar, döda och levande. Hyresgästen Göran Helén (Jan Karell) befinner sig plötsligt och ofrivilligt i ett tillskruvat drama där han både är sig själv och sin döda far, eller var det en bror eller är han rentav sin egen släkting.

Det här upplägget är utmanande för publiken och pjäsen kräver verkligen koncentration för att man inte skall ramla ur kärran. För att inte tala om vad skådespelarna själva har att hålla reda på.

Inte blir det bättre när pastor Ek (Lisbeth Ryhänen) träder in med en person från begravningsbyrån (Tina Liljestrand) för att ta hand om ett lik, ett livslevande lik. Det visar sig vara en av kumpanerna som heter farbror Bertil (Mats Lindberg). Eller vem liket nu är? Björks fru Marie (Bettina Rönnblad) är till en början ovetande om det som sker i hennes hem, likaså Heléns fästmö Eva (Emilia Gustafsson) som har en biroll. Så även Doktor Medek (Emil Dahlqvist) samt Fröken Höök (Marie Fagerström) som anländer i slutskedet. Före det följer det sedvanliga dörrspringet med efterföljande pinsamheter när hemliga personer plötsligt rumlar in i handlingen.

Årets fars är skriven av Michael Cooney (son till Ray Cooney) vars texter många gånger tidigare figurerat på Tenala bygdegård. I likhet med de tidigare är det ren och skär underhållning. Vill man ändå hitta något annat, kan man möjligen se pjäsen som en försiktig satir på en alltför generös bidragspolitik. Texten är i år aningen mera tillskruvad och tät rent språkligt, med ordvändningar och finurliga språklekar som beror på en tillfälligtvis döv persons agerande på scenen.
 

Uppdatera upplägg
Arrangörerna har enligt uppgift försökt välja en pjäs där man inte medvetet gör sig skyldiga till lyteskomik och bidrar till att förstärka fördomar och förlegade fenomen. Tiden har spelat ut mycket av det som förr tedde sig roligt på scenen. Till det hör förstås anspelningar på homosexualitet och överhuvudtaget förenklade variationer på genus- och rasproblematiken.

I det stora hela lyckas det, även om man kan ifrågasätta om det är relevant att raljera i längre scener kring personer med Tourettes syndrom. Hur roliga är egentligen scener i dag där män klär ut sig i kvinnokläder och handlingen gör starka anspelningar på transsexualitet? Men i den här kontexten går det kanske ändå att godta.

Samspelet mellan skådespelarna fungerar som det brukar göra. De flesta är vana på scenen och ger järnet, och även i år kunde man under premiären se att skådespelarna hade minst sagt svårt att själva hålla sig för skratt.

Mats Lindberg hörde till dem som utmärkte sig speciellt genom god mimik, underfundigt kroppsspråk och en rollgestaltning som inte vacklade det minsta. En sevärd figur.

Få läsare förväntar sig väl en analytisk och djuplodande recension av det innehållsliga, men den fråga man brukar önska få svar på är: får man skratta? Och svaret är utan tvivel ja.

camilla.lindberg@ksfmedia.fi