Xenofobi till romantik
Har då romantiken försvunnit ur vampyren, då han blivit krigare i stället för älskare?
Dracula i regi av Francis Ford Coppola utkom 1992. Filmen känns en aning bortglömd i dag men jag roar mig med att spåra filmens spår i populärkulturen.
Det stora tillägget till myten är i Coppolas film förhistorien, där fursten (sublimt gestaltad av Gary Oldman) vänder sig från Gud då hans vackra hustru går en ond bråd död tillmötes. Coppolas film är unik i skildringen av Dracula som en tragisk hjälte som lider för sin jordiska kärleks skull. Visst, han är sadistisk och ond, men inte alls osympatisk. Ganska humoristisk egentligen. Hela början av filmen går han och flinar för sig själv. Vi och Dracula, vi vet vem han är och han skojar lite med oss. Men Harker, stackars propra stela Harker (spelad av Keanu Reeves, som aldrig passat lika bra i en roll), han har ingen aning. Vänta bara tills de heta vampyrbrudarna får vantarna på honom.
På sitt sätt vänder Coppolas Dracula ryggen till den xenofoba vampyrtraditionen, där Dracula framställs som den onda österlänningen som kommer till London och förför deras kvinnor med sin österländska sensualitet. Visst förför han dem i Coppolas film också, men den här gången fattar vi varför. Han är så fruktansvärt sexig. Jämfört med honom har de där blyga engelska nördarna med sina cowboyhattar, fastighetsfirmor och morfinmissbruk ingenting att komma med.
År 1995 utkom Interview with the Vampire med Tom Cruise, där vampyren tog steget ut och blev filmprotagonist helt och hållet. Plågad, sexig, ensam, vilket träffade rakt i hjärtat på en hel generation av självupptagna tonåringar som fötts för sent för att bli punkare. Efter det var vägen öppen för en störtflod av allt sentimentalare vampyrskildringar som fortsätter till denna dag.
Men nu förefaller vampyrernas sentimentala spår ha nått till sin ände. Twilight-filmerna har visats och begravts, och till och med HBO-såpan True Blood har spelat sin sjunde och sista säsong nådens år 2014.
Men det finns en plats där Dracula fortfarande lever och kämpar. I västvärldens islamofoba rörelse, med Breivik och English Defence League och andra högerextrema rörelser i spetsen, har han funnit ett nytt och oväntat hem. Där hyllas han som fursten som drev ut turkarna ur Transsylvanien och som gjorde sig känd för att spetsa sina fiender på pålar.
Filmen Dracula Untold (2014) anspelar på denna öppet rasistiska idéströmning då den skildrar en hygglig furste som vänder sig till mörkrets krafter för att få slakta turkarna – som enligt denna logik är värre än Satan själv.
Så Dracula-historien har hittat tillbaka till sina främlingsfientliga rötter.
Har då romantiken försvunnit ur vampyren, då han blivit krigare i stället för älskare? Absolut inte. Bilden av den övergivna hjälten som lever i ensamhet och mörker, utanför bokförarnas och vetenskapsmännens degenererade värld lever fortfarande kvar. Nationalism är alltid en romantisk och verklighetsfrånvänd föreställning.