Mänsklig närvaro
"Digital teknik slår ut hälften av alla yrken i Sverige" lydde häromveckan en rubrik på Dagens Nyheters ekonomisida.
I framtidsoptimistisk ton räknade skribenten upp tio exempel på hur digitaliseringen slagit igenom och där handlar det om allt från e-varuhandelns ökning – år 2005 var den 3 procent av den globala varuhandeln, 2013 låg den redan på hela 12 procent – till så kallade 3D-skrivare, en sorts mindre robotar som används inom tillverkningsindustrin för att skriva ut färdiga produkter.
Inom en tjugoårsperiod tänker man sig alltså att mer än hälften av jobben kan försvinna, framför allt inom handel och administration. Ja, Google har nu utvecklat förarlösa bilar vilket – föreställer man sig – i framtiden skulle kunna innebära att jobbet som chaufför är hotat, precis som jobb försvann när bilen ersatte häst och vagn.
För många–- bland dem mig, en nittonhundratalsmänniska – är det här en utveckling som är svår att riktigt föreställa sig eller tro på: den låter som science fiction. Framför allt är det en utveckling som känns oroande för vad ska de i så fall ta sig till, alla de människor vars yrken försvinner?
Men: Faktum är att den frågan faktiskt har ett svar, ett svar som ger sig genom en följdfråga, nämligen: vilka behov är det som inte kan fyllas genom digitalisering eller annan teknik? Det är behovet av mänsklig närvaro. Också i ett genomdigitaliserat samhälle kommer det fortfarande att behövas vård och omsorg, det kommer att behövas läkare, sjukskötare, dagispersonal, lärare, poliser.
Hittills har man mest bara sett det här som ett problem. Enligt exempelvis ekonomen William Baumol är det bekymmersamt att det är fullt möjligt att med ny teknik kontinuerligt höja produktionstempot inom industrin medan anställda i offentlig sektor inte kan fås att jobba snabbare på samma sätt vilket betyder att deras tjänster blir dyrare, relativt sett.
"Baumols sjuka" kallas den här utvecklingen och den brukar hanteras med skattehöjningar eller nedskärningar, inte sällan med bådadera.
(Och förvisso har man också försökt tvinga läkarna, sjukskötarna, dagispersonalen, lärarna och poliserna att sätta upp tempot.)
Men om man i stället skulle börja se på ett annat sätt? När sjukskötare trotsigt går ut i strejk – som de gjorde på Åland – är det i raseri över att män som sköter maskiner kan förtjäna mer än kvinnor som sköter människor.
Om man äntligen skulle få upp ögonen för att just det arbete som måste utföras av människor är särskilt värdefullt, att de duktiga sjukskötarna är mer tidsenliga arbetets hjältar än – de allt färre – män som står vid nån maskin som kan spy ut tonvis med papper?
Det må låta utopiskt, men faktum är: människors arbete med människor är förutsättningen för ett mänskligt samhälle och lönen borde vara därefter.