Hämnden är problematisk
Både mer och mindre seriösa tidningar och webbsidor har i höst publicerat uppmärksammade artiklar om hämndhistorier. De handlar bland annat om pedofiler och våldtäktsmän som misshandlats, slagits ihjäl eller torterats. Artiklarna som delas på webben blir mer än klickmagneter.
Kommentarfälten översvämmas av folks behov att skriva ungefär “Helt rätt, han fick minsann vad han förtjänade, han borde ha lidit längre!”.
Ibland är det offret som hämnas, ibland en nära anhörig och ibland helt utomstående. Överlägset mest spridda är artiklarna om brasilianska jiujitsuprofessorn och barnvåldtäktsmannen som i fängelset blev våldtagen av 20 fångar.
Ett svenskt exempel har rubriken “Flicka våldtogs av familjemedlem – skar av hans penis” (nyheter24.se). Jag noterar att “51 260 personer rekommenderar detta.”
Ett amerikanskt exempel är CNN:s artikel om en pappa som fann den man som utnyttjat hans dotter sexuellt - och slog ihjäl honom med sina knytnävar.
Bara Ilta-Sanomats version av den händelsen delades snabbt 30 000 gånger på Facebook.
Jag har också privat hört om ett fall där en pappa slog ihjäl den man som våldtagit hans dotter. Pappan fick betydligt strängare straff än våldtäktsmannen någonsin hade dömts till.
Man önskar lätt spontant att han hade fått ett mildare straff med tanke på omständigheterna. Samtidigt är det självklart att systemet inte kan tillåta att man tar lagen i egna händer. Orättvisan antar därför orimliga proportioner då en hämnd som anses befogad leder till hårdare straff än handlingen som drog ondskan in i bilden från första början.
Men man måste minnas att problemet inte börjar bara med en handling utan med ett sammanhang där våld, ondska och rädsla har grogrund. Varje människa bär ansvar för sina handlingar, men det finns inte en klar början på problemet som fenomen och en skyldig att peka på då samhällssjukdomar ska botas.
Utan att ta ställning till det berättigade i dessa hämndaktioner kan man lära någonting av responsen på artiklarna. Det finns tydligen mycket undertryckt aggression som bubblar upp till ytan. Många blir utom sig i en blandning av lättnad och aggression. Det är som om de mellan raderna ropade ut: Äntligen våld mot någon som verkligen förtjänade det! Vad skönt att vi fick se befogat våld! Ge hämnaren en medalj!
Vissa skriver det tyvärr inte bara mellan raderna. Denna aggression kan som fenomen vara densamma som fått vissa att utföra våldsdåd.
I hemska fall känns det verkligen respektlöst att komma dragandes med prat om förlåtelse. Men det finns någonting mellan hämnd och förlåtelse och sanningen är att våld föder våld. Öga för öga och världen är blind. Förebyggande arbete är nog den enda lösningen. Att hylla hämnden är ogenomtänkt och kortsiktigt, ett uttryck för en ohållbar princip.
Johan Kvarnström
Reporter