Tidens helande kraft
När någon som står dig nära dör, blir du plötsligt medveten om tidens obönhörliga gång och människans litenhet. Det obegripliga och samtidigt betryggande i att gården och huset ser ut som förut, men en älskad människa är borta för alltid. En människa rubbar inte tidens gång, vi föds och vi dör, men tiden går vidare.
När sorgen är som djupast känns det ibland som om tiden står stilla, dröjer oändligt länge de långa mörka nätterna innan den gråa morgonen gryr. Dagarna går, försvinner in i en dimma, där det inte går att urskilja den ena från den andra.
Men en dag märker du att världen ser ljusare ut, tiden har gått och om inte läkt såren, så i alla fall lagt ett lindrande balsam på dem. Den klösande smärtan har blivit en molande saknad. Ibland brister skorpan på såren och sorgen river till, men det går över. Det är inte farligt.
Någon sade en gång att livet handlar om att ta avsked. Vi tar avsked av de människor som varit viktiga för oss, en efter en. De som sett oss födas och växa upp försvinner ur våra liv. Nya generationer kommer till. En dag är vi själva de äldsta, de som står näst i tur. En kort stund känns den insikten som isande hand kring hjärtat.
Kanske slipper vi flera avsked då. Men det finns ingen garanti. Ödet eller slumpen, beroende på vem man tror på kan ta ifrån oss vem som helst. Ingen är säker, ingen är trygg.
Min mormor dog för två veckor sedan 87 år gammal. Hon fick som hon ville, döden kom snabbt och var barmhärtig. Infarkten i hjärnan var stor och suddade ut hennes medvetande. Det blev ingen lång vårdprocess och slutet kom stilla.
Hon fick leva sitt liv på sitt eget vis ända till slutet, något vi alla drömmer om. Bo hemma, sköta vardagssysslorna och se det fina i de små sakerna i livet. Som att mata fåren med fallfrukt från äppelträden.
Trots att vi träffades nästan dagligen märker jag nu hur mycket jag inte vet, sådant som ingen längre kan berätta eftersom ingen finns kvar.
Men det är väl så det ska vara, alla frågor behöver inte få svar. Ibland måste man släppa dem och gå vidare. Så som tiden gör, oberoende av oss och våra frågor.
Att dö när hösten är som vackrast,
när äpplena faller mogna till marken.
Är det kanske den bästa döden?