Monster i tiden
IS-krigarna är inte muslimer utan monster.
Det krassa uttalandet gjorde nyligen premiärminister David Cameron i samband med att terroristgruppen offentliggjorde en video som visade halshuggningen av den brittiske hjälparbetaren David Haines. Förutom offret fanns endast en huva och en namnlös röst som proklamerade sitt budskap.
Monstertematiken förekommer också bland höstens böcker. I den läsvärda boken Själens nattsida behandlar Merete Mazzarella det mytomspunna monstret Frankenstein. Här avhandlas viktiga frågor kring vad det är att vara mänsklig och hon hänvisar till den moderna filosofen Charles Taylor som betonar namnets betydelse och dess koppling till identitet.
Namnet ses här som en förutsättning för att kunna tilltalas och inte bli degraderad till ett något. För att kunna utveckla mänsklig identitet måste man också kunna dras in i ett samtal. Då måste man äga ett namn, eftersom det är starkt kopplat till respekt.
Alla vet hur härskartekniker fungerar. Genom att "glömma" någons namn kan man snabbt få ett maktövertag.
Här finns en koppling till dopet. Den kristna riten då man blir upptagen i en social och andlig gemenskap har samtidigt kommit att höra samman med just namngivningen. De som valt bort kyrkan, väljer ofta att ändå fira själva namngivningen med någon form av ceremoni utan religiösa förtecken. Det visar hur djupt förankrat namnet är också i vår kultur.
Själv drar jag mig till minnes en resa i den grekiska övärlden där jag fick stifta bekantskap med herden Giannis och hans femhundra får. Hör och häpna, vart och ett av dem ägde ett namn.
Maura, Pardali, Skoufati. Herdens trygga röst ljöd genom de pastorala landskapen och han kunde identifiera dem alla. Situationen tedde sig ännu märkligare när man visste att det handlade om veckor innan dessa namngivna varelser skulle ligga på slaktbänken.
Det är svårt att säga om dessa djur utvecklade någon form av mänsklighet, men ett är säkert, namngivningen i sig innehöll ett sant mänskligt drag. På kullarna sprang inga monster, de ägde ett namn som gav dem en särställning i flocken. Ingen var vem som helst.
Det är med den här bakgrunden svårt att acceptera att vi på andra håll i samhället så frikostigt nöjer oss med att låta namnlösa röster uppträda offentligt. Jag tänker på otyget med anonyma kommentarer på nätsidor.
Det är kanske långsökt att förlikna dessa flitiga debattörer vid monster av den kategori som Cameron avsåg. Samtidigt skall vi inte glömma att i det ögonblick man frånsäger sig sitt namn och rent bildligt tillåts uppträda bakom en svart huva, är steget inte långt till att man påbörjar sin förvandling till monster.
I dessa tider behöver vi knappast fler sådana. Vi behöver människor av kött och blod som med sina egna namn vågar stå upp för sanning och rätt. Oavsett om de heter Matti, Kerstin, Obama eller Ahmed.