Helvites eld
Det började när jag satt i godan ro med söndagstidningen i vilstolen på berget, solen sken och vattnet var lagom svalt och uppfriskande vid det nyss avklarade morgondoppet, teet rykte i jättekoppen och höst och plikter kändes mycket avlägsna.
Då stack det till. Nånstans i korsryggen. Jag trodde det var en geting, har noterat det flitiga bobyggandet i taket på den öppna altanen på barnbarnsstugan – men familjen hade gett sig av till stan och skolan, bygg på, nästa vår är det dags att ta till åtgärder. Om ni har överlevt.
Nu stack det alltså. Duktigt. Jag rusade upp, trevade under shortslinningen men fick inte tag i kräket, slet kläderna av mig – nix. Nå. Gjort var gjort. Återgick till tidningen.
Det sved och brände. Var det inte en liten fast prick nånstans i mitten av svedan – en fästing av den ilaka sibiriska sorten kanske som lär ha invaderat skärgården? Men hur få ut den med en hand utan att se den? Hur applicera en spegel för att komma åt att kolla korsryggen?
Alltså gjorde jag som i alla möjliga andra situationer när goda råd är dyra: jag tog pincetten och traskade till grannen. Som trots van sjuksköterskeblick inte lyckades få syn på kräket medan jag lutade mig mot deras farstudörr.
När jag stått där en stund blev jag gräsligt yr. Världen gick i vågor, jag fick lov att lägga mig . Det bara fortsatte, jag fick sällskap hem efter skor och plånbok och blev skjutsad upp till hälsovårdsstationen i kyrkbyn.
- Bältros, sa läkarn efter en snabbtitt på min rygg.
- Jamen jag kände ju getingstinget tydligt, sa jag. De bygger bo...
- Bältros, sa vitrocken. Virus. Lojo sjukhus.
Då beslöt jag att åka hem till Helsingfors i stället, kallade på närmaste bilförsedda son och konsulterade min egen hvc-läkare. Som bekräftade diagnosen och skrev ut antivirus.
På den vägen är det.
Det svider och bränner och sticker och gör det fullständigt omöjligt att hitta en ställning som tillåter någorlunda rofylld sömn eller ens avkoppling i bästa läsfåtöljen under långa nätter. Nu är antivirusburken strax tom, men sveda och värk hugger i utan att förtröttas och det enda jag kan gå klädd i är beresta kusin Majas underbart lena indiska natursidenbrallor.
Och det enda jag vill äta är kall vaniljglass.
Det var inte så jag hade tänkt mig avsluta min skärgårdssommar, en av de bästa under mitt långa liv med sol och milda vindar och utan en enda liten algusling vid bryggan som har kunnat hindra de saliga simturerna bitti och sent.
Bältros tycks inte vara särskilt sällsynt – två av mina barnbarn har drabbats under åren och i bekantskapskretsen finns en och annan som också vet vad jag talar om.
Nästan tre veckor senare kan jag intyga att eländet verkligen lever upp till benämningen det lär ha haft i folkmun sen urminnes tider: helvites eld. Tvi vale.