Att se med sina egna ögon
Det är faktiskt inte länge sedan man i vissa kretsar ansåg miljöarbetet som trams och slöseri av pengar. På den punkten har det skett avsevärt positiv utveckling – i dag är medvetenheten om flera av våra miljöproblem utbredd. Detta har i vissa fall gett resultat i form av t.ex. gröna konsumentval.
Det finns äntligen exempel på framgångsrika företag, som drar nytta av utmaningen. Dessa å sin sida får stöd av insiktsfulla initiativ, som till exempel Baltic Sea Action Group. Men många processer står och stampar på ett olidligt sätt. I stället för att gripa tjuren vid hornen och göra något konkret åt saken, förs uppmärksamheten tyvärr från den ena syndabocken efter den andra.
Denna sommar har vi fått se en ovanligt dramatisk algblomning i Östersjön. Fenomenet fick till all lycka också mer plats än vanligt i medierna. För oss som var på Skärgårdshavet i medlet av juli, blev upplevelsen av havets tillstånd en tung upplevelse. Både på öppet hav och i många vikar var vattnet en skräckinjagande, jäsande, mögelblå gröt. Denna stinkande massa var ställvis så tjock att den gav mindre båtar svårigheter med att ta sig fram.
Förutom att göra dessa iakttagelser, kom jag i min ångest att också analysera mina egna emotionella och intellektuella reaktioner. Jag har visserligen redan i årtionden grubblat och sörjt över havets tillstånd. Men att se denna blåa förbannelse bubbla, fick mig att spontant reagera som på begravning: Något enastående har gått förlorat - mina barn har blivit fråntagna den himmelska begeistring jag själv fick växa upp med. Hur skall dessa oskyldiga själar klara sig utan Östersjöns omfamning?
Så patetisk kan reaktionen alltså bli när man slutligen får sina farhågor visuellt bekräftade. Men varför måste vi vänta på att bli övertygade av våra ögon? Opraktiskt är detta - att vi inte vill tro, förrän vi ser.
Nu vill jag tillåta mig en uttänjd men frestande koppling. Så här ser jag nämligen på saken, aningen förenklat: Vi står inför enorma utmaningar – både nationella och globala. De största gäller ekologin och ekonomin. Dessutom har vi de stora frågorna om samhällsutvecklingen. Därmed vore det utomordentligt praktiskt att göra följande bekännelse: Vi har inte längre tid att föra krig – det är både dyrt och idiotiskt. En dag måste vi helt enkelt lära oss att leva utan det. Jo - allt detta vet ju var och en av oss, egentligen. Vad är det då vi vill se, för att vi skall tro?
Jag har sedan några år tillbaka, försökt lansera ett försvarsmaktsenligt tänkande i miljöskyddet. De största hoten i skärgårdshavets nationalpark har i många år varit riktade mot miljön och därigenom också invånarnas hälsa. De senaste tidernas geopolitiska och militära åskmoln i horisonten är inte gott nog skäl att glömma detta faktum.