Sommarfaror
Sommarens faror tycks ha blivit fler på senare år: det är fästingar, det är alger och det är UV-strålning. Men det finns också urgamla faror som jag blivit räddare för.
Den 19 juli hade TV-nytt ett inslag om drunkning av vilket det framgick att man inte ska tro att man på avstånd utan vidare kan uppfatta att nån håller på att drunkna: det är inte så att drunknande människor slår vilt omkring sig eller ropar på hjälp.
Och åtminstone småbarn kan drunkna på bara ett par minuter så det skulle gälla för den ansvariga vuxna att inte befinna sig längre bort än en armslängd - framför allt om barnet inte kan simma.
Den ansvariga vuxna? Jag hoppas de nu fått veta det här, det föräldrapar som för ett par år sen lämnade ett barn på en av Helsingfors badstränder medan de själva gick på kaffe. De tyckte att det var badvaktens sak att se efter deras barn, de betalade ju trots allt skatt.
Varje morgon hela juli månad har min man och jag simmat på Ramsholmsstranden i Ekenäs. Vi har tyckt att vi är försiktiga. Vi simmar alltid tillsammans, vi håller varandra under uppsikt, vi är båda simkunniga i den bemärkelsen att vi kan simma några hundra meter bröstsim och kanske hundra meter ryggsim. Vi har alltid en mobiltelefon med.
Men ändå: om något verkligen skulle hända? Det är väl tänkbart att min man skulle kunna bärga mig om jag började sjunka men skulle jag kunna bärga honom? Om han inte längre själv alls kunde hjälpa till, om han låg där som dödvikt?
Om jag hamnade i panik?
Och vilken nytta skulle jag sist och slutligen kunna ha av mobilen?
Är det verkligen självklart att folk oftare drunknar för att de inte kan simma än för att de kan det? Den som inte kan simma är rimligtvis mer benägen att vara mycket försiktig i sitt umgänge med vattnet – åtminstone så länge den är nykter. Det är den som kan simma som överskattar sin förmåga.
För några år sen hörde jag om en flicka i tolvårsåldern som precis hade gått i simskola och fick för sig att hon skulle visa en kompis vad hon lärt sig om livräddning.
Hon lockade kompisen med sig ut på djupare vatten än vanligt och där - ja, där höll det hela på att gå alldeles på tok. Jag hoppas och tror att simläraren hade predikat försiktighet men flickan ville väl att det hela skulle vara som på riktigt. Paradoxen är att hon aldrig skulle ha utsatt kompisen för livsfara om hon inte själv hade fått lära sig livräddning.
Sig själv utsatte hon dessutom för risken att få leva med livslånga skuldkänslor.
Min man och jag simmar numera mestadels där vi nödtorftigt bottnar. Mestadels - för man kan inte tänka på faror jämt: precis som man måste få sitta i solen och gå i skogen så måste man få ta ut simtagen riktigt ordentligt.