Butiken mitt i byn
Just nu pågår en utställning i byarådets regi i det som en gång var Barösunds Andelshandel. Det är som att kliva många decennier bakåt i tiden.
Det var krigstid, vägen till butiken lång och bensin fanns inte just, det var roddbåt som gällde. Ingen kunde mäta sig med postföraren Alvar Svanbäcks lugna jämna årtag, hans snipa gled fram med för både fram och bak tyckte mina syskon och jag. Om vi startade springande längs stranden genast vi fick syn på honom vid udden hann vi fram till postberget för att ta emot tidningsbunten.
Vi hade en stor och tung roddbåt som ingick i köpet av torpstugan 1939. Den målades vit med svart botten och grön reling och alla våra butiksfärder och andra ärenden sköttes med den.
Mamma satt i fören och rodde med en åra, pappa hopade i aktern med den andra. Småsyskonen parkerades på en långdyna på båtbottnen och jag hade den underbaraste platsen av alla, hopkrupen i fören med ljudet av vågorna kluckande i öronen och alla havets dofter i näsan.
På den tiden gick en hög och brant trappa längs med långsidan upp till Andelshandeln. Där inne öppnade sig oväntade överraskningar. Man fick stå länge och vänta på sin tur, allt expedierades från andra sidan disken, det var spik ur lådor och färg och ståltråd, det var mjöl och gryn ur lårar som drogs ut, kaffe och socker ur stora burkar uppe på hyllorna. Alla följde med vad alla andra inhandlade.
Stor förvirring uppstod en gång när en man med finska som modersmål förirrat sig in där. Han kunde ingen svenska och butiksflickorna slog sina kloka huvud ihop. Min finska var minsann ingenting att skryta med fast jag hade gått ett år i flickskola men den gången var det jag som fick försöka lista ut vad han var ute efter.
Några år senare väckte en post på min inköpslista stor munterhet. På den tiden förpestades sommarlovet av växter som skulle pressas, jag hade slut på dubbelpappren som skulle skilja Flora Fennicas växtfamiljer från varandra. Alltså frågade jag efter "familjepapper". Mannen bredvid mig exploderade i ett flatskratt utan ände. Slutligen fick han fram att nog hade han snappat upp olika omskrivningar som fisförnämt folk tog till men aldrig förr hade han hört det ordet för toapapper.
Nu finns disken och hyllorna och kaffekvarnen att beskåda tack vare Eva Thölix´ pietetsfulla samlarnit. Att butiken var central i byn behöver man inte påminnas om. Så fanns det också olika tolkningar av skylten på gaveln: Barösunds Andelshandel m.b.t. stod där.
"Med Böndernas Tillhjälp" var ett av förslagen. Min kusin Måns, genuin skäribo, lär ha vetat bättre när han var fyra år:
Butik. M-Å-N-S, Måns, sa han.
Fortfarande kan jag inte klättra uppför trappan utan att komma ihåg Måns. Och inte passera Östergårds vägskäl på Barölandet heller.