Kyrkan står inför en prövning
Ärkebiskop Kari Mäkinen ser minst av allt ut som en kyrkofurste. Hans habitus, trots det tunga korset på magen, är en av kyrkans ödmjuka tjänare. Minst av allt är han fördömande.
Vi som har pluggat kyrkohistoria minns Roms doktrin: Extra ecclesiam nulla salus est (utanför kyrkan ingen frälsning). Högsommarens mediebomb är nu ärkebiskop Mäkinens offentliga ursäkt för kyrkans fördömande inställning till sexuella minoriteter. De går olika stigar, vår lutherska Mäkinen och påven Franciskus. Men bägge bär en ursäkt på läpparna och säkert också i hjärtat.
Allt med de homosexuella har inte varit frid och fröjd. När jag som sextonårig mässkalle besökte nöjesfältet i Newcastle måste jag besöka urinoaren. Där dök upp en äldre man, som frågade om jag visste vad urinera var på engelska? Piss, sade jag. Oh no, let off sade mannen som samtidigt bjöd mig och min mässkallekollega hem till sig.
Plötsligt utbrast Remmer, nu måste vi ut. Vi höll på att hamna i klorna på en bög.
I Sjökrigsskolan mötte sedan en obehaglig överraskning. Efter skolans kvällspermission i Helsingfors ståtade ett garnityr löständer bredvid hjälmen på det privata skåpet. En officerselev hade blivit arg på en uppvaktande homosexuell man och slagit ut hans tänder. Jag kände ett intensivt obehag inför denna brutalitet.
Språkvetaren Waldemar Melanko har i en privat skrift skildrat var de homosexuella, jagade som djur, träffade likasinnade i femtio- och sextiotalets Helsingfors. Det var för det mesta i pissoarer i Brunnsparken, vid Tallbacken eller liknande ställen. Homosexualitet var ett brott.
I slutet av sextiotalet fungerade jag som ordförande för Finlands svenska skolungdomsförbund med högkvarter vid Stora Robertsgatan 3-5. Då fanns restaurang Gambrini inne på gården och krogen hade redan etablerat sig som en mötesplats för homosexuella.
Under vissa omständigheter, säger sexualforskarna, kan en homosexuell, men tillfällig böjelse, utvecklas. Det kan gälla till exempel fängelser, vilket jag sett med egna ögon, eller ombord på lastfartyg i lång trafik. Rumpatikolo, sade min donkeyman, då han ville beskriva fenomenet.
I riksdagen ville vi på sjuttiotalet avkriminalisera homosexualiteten, men tvingades godkänna en brasklapp, som skulle ha gjort Vladimir Putin glad. Det förblev den gången kriminellt att utsätta barn och ungdomar för homosexuell propaganda
Ärkebiskopens ursäkt vädjar till samvetet och humaniteten.
Består statskyrkan detta prov?