Konsten att mumla

"Det är bara jag som mumlar lite för mig själv här. Det är inget att bry sig om", säger chefen och tittar upp på en frågande skara som sitter där.

Någon i gänget meddelar att det hör åldern till. Det är alltså helt ok att göra så. När man uppnått en viss ålder.

Lite senare står jag bredvid kopieringsapparaten och väntar på att den skall spotta ut sina papper. Det dröjer eftersom den meddelar att minnet håller på att ta slut. Jag står kvar i väntan på att den skall återhämta sig och tycker mig samtidigt höra någon som tilltalar mig från en arbetsstation invid. Det visar sig vara kollegan som mumlar och småpratar för sig själv. Enligt henne händer det ganska ofta och har pågått ganska länge. I synnerhet yttrar det sig när hon spelar golf, vilket gjort att hon varit tvungen att förklara för sina medspelare att det är så hon fungerar och därför inget att bry sig om.

Jag drar mig till minnes mina egna barns stilla förundran över vem det är jag egentligen talar med där ute i trädgården när munnen rör sig så frenetiskt, ganska långa stunder dessutom, trots att ingen samtalspartner verkar finnas i närheten.

Jag börjar googla kring fenomenet och hittar samtalsforum där uppretade fruar frågar om råd när det gäller sina mumlande män som de upplever som stora irritationsmoment i tillvaron.

I andra forum finns oroliga personer som ställer frågor till psykologer och andra proffs. En av dem förstår att det är fullt normalt att laga mat och säga "Jag tar två tomater och en halv gurka". Det han är mer orolig för är det andra sättet han pratar med mig själv på, där han för långa diskussioner och går in i en fantasivärld och där tycker sig uppleva en annan person, men han är mån om att understryka att han är medveten om att det bara är i fantasin. Svaret personen får är tröstande. Det är helt ok!

Också lekforskaren Bo Stjerne Thomsen har betonat vikten av att i synnerhet barn tillåts tala högt för sig själv. Jag tänker på vår finländska skola där det brukar ses som ett tecken på koncentration och flitig hjärna när en person sitter tyst på sin plats och jobbar.

Med en sådan skola i ryggsäcken är det kanske inte så konstigt att det som egentligen är fullt normalt och rentav livsnödvändigt, börjar kännas skamligt längre fram i livet.

Extra glad blir jag när jag samma dag råkar ramla över en poet som i stället för de något förklenande ordet mumla, beskriver fenomenet som "en knappt hörbar viskning". Det låter vackert, lovligt och ger en anledning att lyssna lite extra till den lilla försynta rösten som ger sig tillkänna.

Omgivningens förringande synsätt när det gäller egenpratets och mumlandets mysterium, kan man också välja att bemöta som en person gör i samma samtalsforum där de oroliga frågar. Hon skriver: "Jag pratar med mig själv enbart för den trevliga konversationens skull...och för de intelligenta svaren".