Ur vitboken
Kärlek är att gå på vatten kallade jag en gång en föreläsning jag höll nånstans i Sverige – tanken var att ingenting är omöjligt så länge man tror tillräckligt starkt på det.
Kvällens arrangör var kolossalt nervös. Hon ville ha stämningsbelysning bland kaféborden i den stora salen där ett antal pelare gjorde det omöjligt för publiken och mig att få ögonkontakt. Därför stod det stearinljus på de små borden och ett var också utplacerat på det bord hon ville ställa mig bakom. Annan belysning gavs inte, bordet var lågt och böckerna jag skulle citera ur befann sig nånstans i maghöjd. Ok, inte så mycket citat annat än ur minnet. Får lov att klara sig.
Men så bad jag om en kanna vatten strax innan jag skulle börja. Vilket jag fick men dessvärre snubblade hon strax innan hon var framme vid bordet och mig – med en enda handrörelse slängde hon iväg hela innehållet i kannan över mig. Och över mina böcker.
Snabbt ändrade jag rubriken: Kärlek är att stå i vatten. Vad tanken beträffar är det kanske inte så fel det heller om det vill sig, onekligen förefaller det ibland som om man knappt fick näsan över vattenytan för bara känslor. Kvällen blev oförglömlig men inte speciellt trivsam åtminstone för mig.
I vitboken jag nångång hoppas få klar om alla tokigheter man råkar ut för under turnéer länder och riken runt ska den kvällen förstås med. Och ett antal andra, inte minst just i Tyskland. Jag gjorde många och långa Lesereisen med verben sist långt in i drömmarna, tillbringade några timmar i ett otal vackra tyska städer som jag aldrig hann se på min väg mellan järnvägsstationen, katedern, nattkvarteret och nästa tåg.
Ibland kunde resan ta hela dan, tågbyten här och där men sällan så länge att jag hann kasta i mig lite mat, restaurangvagnar fanns heller inte på alla sträckor. Efter en av dessa mammutresor blev jag mött av min värdinna – av ekonomiska skäl hade arrangörerna oftast inkvarterat mig hemma hos nån kulturperson med extrasäng. Efter en halvtimmes åktur ut på landet blev jag bjuden till ett dukat kaffebord med chokladbakelse. Jag frågade försiktigt om jag eventuellt kunde få börja med en smörgås – aber nein, i Tyskland äter man inte denhär tiden. Det blir supé efter föreläsningen som börjar klockan 20.
Jag var för hungrig för att vara snäll.
I så fall, sa jag, får jag be om en taxi så jag kan åka in till stan efter en matbit. Annars blir det migrän i stället för föreläsning.
Jag fick nogsamt känna av mitt etikettsbrott men skinkmackan kom. Följande morgon fick jag min värdinnas livshistoria till frukosten, det fanns en handikappad son som akademikerpappan inte accepterade.
Nästa vår kom hon till Finland och fick lunch plus kaffe och bakelse hos mig. Första intrycket av folk stämmer lyckligtvis inte alla gånger.