En gård av sten
Murarna som omger den judiska kyrkogården i Prenzlauer Berg i Berlin är höga. Öppettiderna begränsade. Men eftersom platsen enligt alla beskrivningar lär skall vara en rofylld grön oas mitt i stadens brus, beger vi oss dit.
Det blir en sällsam upplevelse. Kanske inte i första hand för det vi ser innanför murarna, utan snarare på grund av det som ligger i tiden, just nu, utanför denna skyddade plats. Också i den här staden där historiens skugga ännu inte suddats ut ligger oron på lut. Krim. Det som kan komma att komma. Vi märker av det spända politiska världsläget under våra samtal med människor i trakten.
Fågelsång i luften och solljuset som silas ner mellan trädkronorna. Här gömmer sig en gravgård som fått leva sitt eget liv. Stora gravstenar ligger välta. Det beror delvis på träden som fått tillåtelse att tränga upp ur myllan under de hundra år som gått sedan gravgården varit i aktiv användning. Murgrönan väller ut som en matta och flätar sina tentakler kring trädstammarna. Naturen tar tillbaka det som döden en gång försökt röja rum för. Träden har nyss slagit ut och en ny vår är på kommande. Eller?
Dagen innan har en 94-årig man helt oväntat slagit sig ner tätt intill oss på samma bänk. Han hör och ser inte så bra. Men han känner in, tiden, stunden. Vi sitter först tysta och ser spårvagnar och människor passera på nylagda stengator som tidigare hörde till Östberlin. Han pekar: där gick muren. Skakar på huvudet, tystnar.
På knagglig tyska lyckas vi få reda på en del om den gamla mannen. Hans "mama" är redan uppe i himlen, han pekar mot skyn, vi tittar, men ser inte det som han ser. Det som sedan snabbt flyter upp till ytan, det må ha gått sjuttio år, är de fem åren som han tvingades ge till ett fångläger i Estland. Tio av livets bästa år gav han kriget. Historien ligger där under de nylagda gatstenarna och ropar ljudligt genast som någon vill höra.
Trots vårens antågande finns i luften en svag bris av något odefinierbart, skuggan av ett svärd över den en gång kluvna staden vars sår redan helats. I alla fall nästan.
De skär i oss, ett lätt snitt, när vi vandrar omgivna av sten inuti det imponerande judiska minnesmärket vid Brandenburger Tor.
Det skär i oss, när vi ser de snillrika flyktvägarna på museet vid Checkpoint Charlie. Förbluffat tar vi del av historien om de två familjerna som lyckades fly med sina barn från öst till väst i en stor hemmasydd luftballong. Utanför poserar glada skolungdomar tillsammans med utklädda soldater. Och i allt det miserabla finns något eteriskt högtstående. Frihetens höga pris. Människans ondska, men samtidigt hennes enorma förmåga till uppfinningsrikedom när livet själv står på spel. Luftballongen, i den bilden något trösterikt, en korg som bär och lyfter.
En stum sten på den judiska kyrkogården. Fru Clara Meyer. Född Pollack. Nej, snarare ett brus av röster på en grönskande plats där livets träd välter döda stenar.