Min stad
Jag har bevittnat och upplevt för mycket svåra och tragiska saker här för att kunna tala om en idyll. Den bilden har befläckats permanent och känns som ett skämt. Men min stad är inte heller en tråkig kriskommun som rasar samman vilken dag som helst.
Lyckligtvis behöver jag inte välja mellan att vara domedagsprofet eller glansbildspolerare. Jag försöker vara en både kritisk och uppskattande invånare.
"Jag skall aldrig flytta härifrån, här finns ju allt man behöver" sade en god vän från hjärtat i tonåren. Hans kommentar stack ut bland alla ungdomsvisioner om att åka i väg och upptäcka världen.
Både han och jag har bott här hela livet, ungefär 27 år alltså. Många gånger har vi under helger och lov suttit och hört folk berätta om hur otroligt mycket häftigare det är på alla möjliga andra håll. Ändå är det bara att konstatera att dessa äventyrare alltid återvänder till hemstaden, många så ofta det bara går. Det är här de vill sitta och dra sina historier. Här finns vänner, här finns trygghet, här finns en bas. I någon bemärkelse måste staden vara den häftigaste för oss alla runt bordet dessa gånger. För det är här vi är, som vanligt.
En sak jag älskar med min stad är att gränser mellan klasser och yrkesgrupper suddas ut. Jag behöver bara åka till Åbo eller Helsingfors för att slås av kontrasten. Där är du i större utsträckning din socioekonomiska status. Här i min stad utgör vi i större utsträckning en sympatisk och naturlig blandning. Kanske beror det bara på att till exempel kostymnissarna är för få för att kunna umgås bara med andra kostymnissar. Det kan också bero på att man kan placera de flesta personer. Man kanske har gått i samma skola, har gemensamma bekanta eller någonting liknande. Det finns en källa till respekt eller i varje fall förståelse.
En annan välsignelse är miljön vi lever i och ibland blir hemmablinda för. Förra veckoslutet hade jag en långväga gäst som blev blixtförälskad i staden. Hon drog efter andan av beundran titt som tätt under promenader och bilfärder. Främst var det alla vackra trähus och naturen som gjorde intryck, men inte enbart. Även aktiviteten imponerade. På fredagen noterade hon numrerade platser i den välfyllda biosalongen; på lördagen uppslutningen vid lokala fotoklubbens vernissage. Och hur coolt är det inte att här i maj ordnas världsrekordsjippot Språkkram 2014?
Listan över fina saker kan göras hur lång som helst. Ibland kan staden som helhet ändå kännas konstlad, som endast en administrativ enhet. Men oftare känns den som en helhet med älskvärda särdrag och guldkorn i alla olika delar.
Min bild av staden är positiv, men inte svartvit. Det är som så mången annanstans: Här finns både problem och potential. Här finns kärlek och glädje, här finns hat och sorg. Många stämmer upp i klagosång, men jag ser glada möten och hör varma samtal på stadens gator och torg.
Hälsningar från Raseborg.