Rättvis beskattning
Under hösten har ett av de mest omtalade ämnena i trafikpolitiken varit det förslag på kilometerbeskattning som presenterades strax före jul.
Förslaget har fått mycket kritik som till många delar är befogad. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att förslaget bara är ett första utkast och att det inte behandlats politiskt.
Orsaken till att man utrett ett nytt system ligger i att bilbeskattningen i Finland inte uppnått de mål man satt upp, dvs en mer miljövänlig och energieffektiv vägtrafik. Hittills har beskattningen i Finland fokuserat på användningen av bränsle vilket nog påverkar mängden utsläpp men inte beaktat om man kör med en ny miljövänlig bil eller en gammal med större utsläpp. Den höga bilskatten gör tvärtom det dyrt att köpa ny bil. Som resultat har Finland den äldsta och mest omoderna fordonsparken i Västeuropa och den blir enligt senaste statistik bara äldre.
För att sänka fordonsparkens ålder bör det finnas incitament för att förnya den. På den punkten är Ollilas förslag bra; de som har mer koldioxidsnåla fordon belönas, och det skulle bli billigare att investera i nya, miljövänligare bilar. En nyare och mer modern bilpark förbättrar också i längden trafiksäkerheten.
Samtidigt finns det både frågetecken och orosmoment i modellen. Som västnylänning och landsbygdsbo oroas jag speciellt av den indelning av regioner som gruppen har gjort. I den skulle t.ex. stora delar av den nyländska landsbygden beskattas på samma sätt som huvudstadsregionen. Vi som bor här vet att vi i praktiken är beroende av bilen mer eller mindre varje dag. Därför skulle det varken vara rättvist eller ändamålsenligt att beskatta oss på samma sätt som de som har tillgång till ett stort utbud på allmänna kommunikationsmedel.
Kollektivtrafik är bra då den finns och fungerar, men i stora delar av landet är det varken realistiskt eller klokt att bygga ut den. I de områdena kommer personbilen fortsättningsvis vara det viktigaste transportmedlet. Att göra det ännu svårare och dyrare att använda den, skulle i längden leda till att landsbygden utarmas.
Ett annat frågetecken i modellen är hur man kan trygga den enskilda individens integritetsskydd. En av grundstenarna i ett demokratiskt samhälle är individens rättighet att röra sig fritt och oövervakat. Därför är förslaget rent principiellt problematiskt. Minimikravet på en eventuell satellitövervakning är att systemet är säkert och att man kan lita på uppgifterna som samlas in inte används fel eller hamnar i fel händer.
Ollilas förslag innehåller onekligen många luckor. Det är ändå viktigt att minnas att det inte är ett färdigt system som kommer att tas i bruk som sådant, utan ett förslag vi nu kan utveckla och bygga vidare på. Målsättningen ska vara att utveckla ett rättvist system som stöder en mera miljövänlig och säker vägtrafik i Finland.