Drömjul
Jag startar från stan så fort den värsta morgonrusningen är över, det är becksvart denna årets mörkaste dag. Lyktorna på mötande bilar bländar otäckt, reflekteras i den svarta asfalten.
Gryningen är fortfarande grå när jag ställer ljus på gravarna vid Kyrkslätts gamla kyrka, framme i Ingå blir det ljung på gravarna där. En kopp gott kaffe i kyrkbyn hör till, så vidare längs den vindlande Fagervikvägen, ännu lyckligen utan is i kurvorna.
Kommer lagom ner till färjan, andas djupt in luften vid Hycklesund, svängen ner via Sale går snabbt. Snart ska det bli klubbverksamhet i f.d. butikslokalen i denna levande skärgårdsby, just nu är det tyst och tomt.
Sista kröken på den smala vägen nere vid vikbottnen är lerig, bär spår av högvattnet häromveckan. Den tar slut vid min grannes lagårdsknut men hjulspåren vidare går bra att följa tills snön kommer. Så är jag framme, släcker motorn. Jag får allt med mig på en gång, ryggsäck, dator och bagen med böcker, trampar genom det som en gång var ett jordgubbsland.
Låser upp. Äntligen här, stugdoften i näsan efter långa månader.
Fungerar elströmmen? Rinner vattnet? Hurra! Inga spår av möss, den här varma hösten har de klarat sig bra utomhus. Tack för det.
Medan brasan jagar ut kylan ur vrårna vandrar jag runt: bryggan finns, postlådan på berget, bastun har ännu inte åkt i sjön, de två jättetallarna kvar trots stormarna, Lökholmsfjärden dov under låga moln.
Sen är det dags att värma kycklinglåren och plocka fram salladen. Jag brygger en stor kanna kaffe och placerar mig i mormors syster Matildas vita gungstol, fötterna på pallen under sjalen som hör till vinterns viktiga rekvisita, en djupblå kontrast till det vita och gammalrosa under de breda mörkbruna takbräderna med sina kvisthålsmönster.
Dessvärre är både Knausgårds sexa, Jörn Donners Mammut och Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande redan avnjutna men i går dunsade Kim Leines NR-prisbelönta bok Profeterna vid Evighetsfjorden in genom postluckan, inte lika tjock som de två första. Men 500 sidor grönländska gruvligheter räcker en bit.
På julkvällen ska jag äta vinbärssill, skinka och en klick kålrotslåda, njuta av mörkret utanför, går strömmen har jag kaminen och ett lager stearinljus.
Drömjulen här har jag planerat i trettio år: salig ostörd ensamhet.
Nu får jag nöja mig med att se alla de åtta barnbarnen för mitt inre öga, från den längsta på drygt en och nittio över den brunögda äldsta och de fyra 15- till 18-åringarna fram till de två yngsta på 2 och 6 år – hur har de det alla just nu? En kort pratstund ska jag ha med var och en som vill, höra pappersprasslet och glädjetjuten i bakgrunden.
Och vem vet, kanske är världen vit både här och där när juldagsmorgon glimmar...