Väx ner
Ruisrock, Åbo, juli 2013. Sommarregnet har upphört för några ögonblick.
Doften av fuktig jord fyller luften och på scenen framför mig, bara några meter bort, står mannen som har följt mig i mp3-spelaren sedan tonåren.
Håkan Hellström.
Han spexar, bränner av hit efter hit. ”Det kommer aldrig va över för mig,” sjunger han och rör sig som en spratteldocka. Publiken älskar det. Jag borde också älska det, men inombords känner jag mig bara … tom. Lite generad. Håkan ser ut över folkhavet, tar in det. När våra bruna ögon möter varandra spänns mitt ansikte i en distanserad min och jag slår ner blicken.
Väx upp, tänker jag. Hemma i Karis väntar diskbergen. Huslånet. Bilen som borde få nya sommar- och vinterdäck. Två härjande, hårande hundar och en birmakatt med konstant diarré som hon envisas med att stänka över sängöverkastet. Det är en praktisk värld där Håkans gnällande om hur han är kolikbarnet med klumpfot, den stackars missförstådde tonåringen med tårar som bränner i ögonen, bara får mig att sucka trött. Det enda som bränner är mina fötter. Som är demonstrativt förankrade i jorden medan massorna hoppar och primalskriker runt mig.
Efter spelningen skriver jag en Facebook-status om att det är slut mellan mig och Håkan.
Hovet, Stockholm, december 2013.
Vinter. Stockholms neonljus reflekteras i den regnlackerade asfalten och en kall vind blåser genom staden. Men inne i Hovet, arenan som ligger i Globens skugga, hänger svettlukten tung. Håkan står på scenen iförd ett linne som det står 1974 på. Hans födelseår. Nästa år blir det fyrtioårskalas.
Också jag är ett halvår äldre. Lite mer spindelnät i ögonvrån, några hårstrån fler på ryggen. Men trots det hoppar jag med, gastar ”nittiofyra hade jag ett fast jobb – på Påls bageriii-iii” och fångar konfetti med händerna.
Jag vet inte vad som har hänt. Eller jo, egentligen vet jag precis vad som har hänt. Bakom mig ligger sex månader av material nog att fylla hyllmeter av känslosåsiga Michael Cera-filmer, än mindre en stackars 2 800-teckens kolumn.
Jag lagt förlovningsringen i byrålådan, vinkat adjö till den bajsande birmakatten och begravt mig i arbete. Jag har vinglat längs Aura å, plockat ner kompisar som balanserat på balkongräcken och varit millimeter från att börja gråta inför redaktionschefen. Och sedan har jag plockat ihop bitarna av mig själv, ställt mig bakom en dörr jag aldrig stått bakom förut, munnen torr av nervositet, och knackat på. Mött ett par gröna ögon och känt något märkligt hända och stigit in i en framtid där alla låtar handlar om henne och magin är på riktigt och diskberget inte är så viktigt.
Ytterligare två par ögon hittar varandra. Ett par från scenen, ett par i publiken. Och jag är nästintill säker på att Håkan inte känner igen cynikern från i somras, men jag ler ändå mot honom, som för att be om förlåtelse. Som för att säga ”det var inte du som behövde växa upp. Det var jag som behövde växa ner.”