Pensionsreformer
För några veckor sedan offentliggjordes den rapport som ligger som grund för förhandlingarna om en pensionsreform i vårt land.
Målet är att nå enighet fram till nästa höst och själva reformen skall träda ikraft år 2017. Målet bör vara en lyckad reform, i dag vet vi nämligen att reformen från 2005 misslyckades.
Finländarna går i genomsnitt i pension tidigare än bland annat våra nordiska grannar. Samtidigt stiger medellivslängden och därmed tar vi hela tiden små steg mot en ohållbar situation där demografi och försörjningsgrad inte är i balans. För att råda bot på detta förhandlade man redan för tio år sedan om en reform med målet att höja den faktiska pensionsåldern till ett genomsnitt på 62,4 år per år 2025. I skrivande stund bedömer man att detta inte kommer att lyckas utan att genomsnittet om tolv år skulle landa på cirka 61,4.
Det här är bakgrunden till att arbetsmarknadsparterna under det kommande året skall förhandla fram en ny lösning. Alternativen är få eftersom den offentliga ekonomin inte går ihop med nuvarande siffror och en kombination av höjda pensionsavgifter och försämrade pensioner lär inte vara en attraktiv lösning för framtiden.
I den politiska debatten ligger fokus rätt ofta på den lagstadgade pensionsåldern och visst är det sannolikt att den justeras uppåt. Det mera intressanta är dock alla de faktorer som i dag betyder att människor går i pension betydligt tidigare än det egentligen är meningen.
Huvudproblemet tycks gå tillbaka till nittiotalet då man skapade den så kallade pensionsslussen. Allt sedan dess har vi kunnat notera ett fenomen där äldre arbetstagare vid samarbetsförhandlingar förpassas utanför arbetslivet för att sedan hamna in i den så kallade pensionsslussen och därmed slutgiltigt utanför arbetslivet. Pensionsslussen innebär att en person får tilläggsdagar, utöver de normala 500 dagarna, på sin arbetslöshetsdagpenning till slutet av den kalendermånad då de fyller 60 år. Efter det kan de få arbetslöshetspension.
Många sakkunniga har på senare tid understrukit att slussen måste täppas till för att på riktigt uppnå en högre genomsnittlig pensionsålder. Samtidigt är det givetvis så att det här också kräver en attitydförändring där diskrimineringen av äldre arbetstagare upphör på arbetsmarknaden. Dessutom behövs fler element som också sporrar folk att jobba längre.
Det är alltså arbetsmarknadsorganisationerna som nu skall sitta ner och förhandla. Det är sedan formellt regering och riksdag som stiftar lagarna bara en överenskommelse har uppnåtts. Arrangemanget är ganska speciellt eftersom pensionsfrågan, som i högsta grad är en politisk samhällsfråga, har utlokaliserats till de icke folkvalda. Det här är en del av vår arbetsmarknadskultur. Arrangemanget sätter ett stort ansvar på arbetsmarknadsparterna. Nu gäller det att bära det ansvaret.