Varför släpper vi taget?
I Hangö: Vi har två uddar mitt i centrum som vi inte vet vad vi ska göra med.
En simhall vore kul. Ett hotell skulle vi också behöva. Lika bra att ni tar hand om det. Här är Fabriksudden. Ta Drottningberg också.
Under tiden i Ekenäs: Vi borde få något kul och vettigt till stånd med ett stycke mark vi äger precis vid vattnet. Centralt är det också. Intresserade? Fint. Varsågoda, här får ni Norra hamnen. Gör vad ni vill.
Så har vi på var sitt håll lyckats göra stora problem av något som i grund och botten är positivt. Hur är det möjligt att vi har så svårt att förvalta våra städers bästa sidor? Varför slänger vi det finaste vi har i famnen på andra? Antagligen för att det inte finns pengar att förverkliga det vi egentligen vill ha.
Då har vi fått för oss att det bästa alternativet är att kasta ut krokar i andras vatten för att se om det nappar. Om man är riktigt hungrig och fiskelyckan aldrig riktigt infinner sig, känner man sig tvungen att ta den fisk som hugger fast men kanske egentligen inte håller måttet. Man kan ta hem den i smyg och koka soppa på den. Fort så ingen ser. I bästa fall inser munnarna vid bordet inte hur liten fisken var och hur lite kött den de facto bestod av. Och begreppet skräpfisk är ju relativt.
Det är fullkomligt galet att låta utomstående aktörer diktera villkoren för hur våra mest värdefulla områden ska se ut. Speciellt galet är det när det bevisligen finns hur mycket goda idéer och expertis som helst på hemmaplan. Glöm anonyma tyckare, klaga kan vem som helst, men både i Hangö och i Ekenäs finns det proffs som kommer med konkreta förslag som visar att de kan tänka i nya banor. Den förmågan finns säkert också bland våra beslutsfattare, åtminstone bland de minst avtrubbade. De förtroendevalda måste väl åtminstone i någon mån avspegla väljarna i sina åsikter.
Hangö och Ekenäs är unika platser. Det vet alla som ens har den minsta kärlek till de två orterna vid vattnet. Även om man blir hemmablind, kan man se att Ekenäs och Hangö är speciella ställen. Så varför löper vi inte linan ut och formar våra hemorter så som vi själva vill?
Sant, det är ont om pengar. Det sänker tröskeln, man tar vad man får, eller ger åt den som vill ha. Och det finns regelverk att följa. Men det är inte naivt att tro att det finns en egen väg att gå. Världen är full av fina exempel. Vi borde låta oss inspireras av dem men göra vår egen grej. Om man alltid gör som alla andra blir man som alla andra.