Höst och död
Löv faller från träden och två släktingar dör. Det är allhelgona och vi krattar upp den multnande växtligheten på gården i Gunnarsstrand.
Känslan av förintelse är påtaglig, en nära-döden-upplevelse. En av släktingarna var över nittio, den andra en man i sina bästa år. Utan att tänka på det går vi genom livet hand i hand med döden. Vilken sekund som helst kan vi passera gränsen: en bil kör över oss, hjärtat slutar pumpa, cancer. Liemannen skördar sina offer orättvist och oförutsägbart: storrökare och slarvare kan få leva medan hälsofreaken trillar av pinn.
Själva har vi passerat livets höjdpunkt. Kanske innebär åldrandet en perspektivförskjutning från en materialistisk och rationell syn på livet till en mer transcendental. En ökad känsla av sammanhang med helheten, där rädslan för döden minskar. Vi som levt ett liv tampas med konsekvenserna av val som gjorts och tid till förändring är knapp. När man är yngre verkar allt oändligt, liksom sommarlovet för barn. Framtiden brer ut sig framför en som en ångande savann efter regnet: full av växtkraft, sol och värme. Döden syns ännu inte som en svart och oundviklig mur i fjärran.
Vi skriver på en film om Dag Hammarskjöld, om hans sista dagar som FN:s generalsekreterare innan han utplånas i ett störtande plan i Afrika. Det sägs att han förutsåg sin död i den postumt utkomna boken Vägmärken. För honom var det mystiska konkret: hans dagboksliknande anteckningar kan uppfattas som självupptagna men han var inte rädd för döden. I sitt jobb var han snarare dödsföraktande – planet han flög med hade dagen innan beskjutits av belgiernas legosoldater i utbrytarprovinsen Katanga vars marionett Tshombe han nu skulle möta i Nord-Rhodesia där han var lika avskydd.
Döden är vanligt förekommande på film, både i krim och i drama. Den är oftast dramatisk och en hävstång för starka känslor som sorg, hämnd och skräck. När jag ser på mina egna filmer så har den funnits med i alla. Till och med i min enda komedi Drömmen om Rita dör Per Oscarsson i slutet med flaggan i topp. Skådespelaren berättade för mig att han av någon anledning alltid var tvungen att dö i sina roller. Jag tror att det berodde på hans empatiska utstrålning – klivet ner till döden blev extra stort. Sen blev han tragiskt nog själv ett rov för lågorna i sitt hem nyårsaftonen 2010.
I konsten används döden ofta som en metafor och eländet är rent och klart som vatten. I verkliga livet är det sällan så. En död människa är inte vacker och börjar snart lukta. Ånger uppstår hos släkt och vänner över missade farväl eller över ursäkter som aldrig uttalats. Det blir solkigt och skamligt och man måste ta ställning till religiösa föreställningar och ritualer. Sen efter jordfästningen är allt över och livet kan så smått börja på nytt. Precis som lövens biologiska kretslopp i Gunnarsstrand.