Se en människa

Vid ett bord sitter en grupp elever från de högre årskurserna. De jobbar med att producera material för Babbelbladet, en fiktiv tidning.

”Är du verkligen på riktigt en journalist?” frågar en av pojkarna.
”Oj”, säger en annan. ”Om jag ändå skulle få komma med i tidningen. Åtminstone med namnet”.

I det ögonblicket inser jag att tidningen inte alls är förlegad. De här barnen tillhör en generation som kanske exponerats på nätet i form av ultraljudsbilder redan innan de fötts. I deras byxfickor skymtar mobiler och de är vana att skicka meddelanden och bilder till varandra. Många av dem är ännu för unga för sociala medier, men kunskapen om vad som finns därute är stor.

Ändå är det inte det som fångar deras fascination, utan en vanlig reporter med block och penna. En riktig människa som kanske kan tillgodose en trängtande längtan efter att få vara en av dem som figurerar i det som dessa elva-tolvåringarna av någon anledning uppfattar som en ”riktig” och seriös publiceringskanal.

I det nya interaktiva medielandskapet är rollerna i förändring. Den digitala centrifugen snurrar på. Mitt i flödet finns helt tydligt en längtan efter att få vara den svarta strumpan mitt i vittvätten. Den som inte försvinner obemärkt, utan lämnar bestående spår efter sig. Den som för övrigt syns bäst när maskinen stannat.

Eleverna bokstaverar sina namn. Noggrant så att det inte skall bli fel i tidningen. För sådant har också hänt.

”Vem väljer vem som slipper med?” frågar en av eleverna och fokuserar mig med blicken.

Jag skulle gärna svara att det är någon anonym redigerare. Dessa blida vädjande ögon lämnar mig ingen ro. Jag vill inte välja bort, men vet att det åligger mig som journalist. Jag försöker förklara att alla inte kan få utrymme i tidningen. Att man gör ett urval lite beroende på olika saker. Men att allas åsikter, namn och bilder är lika viktiga och värdefulla och fina oavsett. Eller är de?

Jag lämnar skolan som under ett knappt decennium varit min arbetsplats. Min roll har inte förändrats nämnvärt. Det handlar nu som då om att ge synlighet åt individer med hjälp av de redskap som står till förfogande. Ibland är resurserna knappa, men det gör inte uppdraget mindre viktigt.

Ecce Homo. ”Se här människan”.

Kanske är det där våra livsuppdrag förenas, oavsett om vi är lärare, journalister, politiker, sjukskötare, poliser eller whatever. Det verkar finnas ett uppdrag som står högre än den yrkesroll vi för stunden befinner oss i. Jag återvänder till mitt skrivbord. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte försöker peta in så många namn som det bara är möjligt i artikeln. Lusläser dem så att stavningen säkert blir rätt. Den rätten bör alla människor ha. Att få bära sitt namn med heder och ära. Ibland i Västis.