Hjärtan som smälter

På genomresa med bil stötte jag på en torgförsäljare som sålde snygga och billiga jeans. Jag tummade på dem, men tvekade för man kan ju inte köpa byxor utan att prova dem. Då bad försäljaren mig ta jeansen med till bilen och prova dem där.

En annan gång kom vi fram till S:t Michel till kvällen, slog oss ner på en uteservering för att fundera ut en lämplig restaurang för en sen kvällsvard. Då bänkar sig några ortsbor sig vid samma bord och vi passar på att fråga dem till råds.
– Jo teaterrestaurangen förstås, men be att få den auraostbiff som fanns på den förra menyn, den har inte sin like. Kocken lagar den nog bara man beställer den.

När jag i somras hade påhälsning av en väninna, som jag är van att tala finska med, fastän hon kan svenska, var vi turister i Ekenäs.

Elverkets presenterade nordisk videokonst – en genre som amatörer inte så lätt uppfattar som fullfjädrad konst. Men vi stannade upp och öppnade våra sinnen för konstnärernas budskap. Somt var lättare att uppskatta, somt förblev höljt i dunkel. Men utställningsvaktens tjänstvillighet och insikter i ämnet fördjupade upplevelsen, så att behållningen sist och slutligen blev större än väntat.

Vi avslutade med att tacka och tillade att medelålders tanter är en tacksam publik på konstevenemang.
– Tanter är kulturens stöttepelare, tanter klädda i Gudrun Sjödéens kreationer, sade vakten intet ont anande.
– Jag har en sjödéen på mig, inflikade väninnan som tyckte omdömet var litet förklenande.
– Det märkte jag inte, men den är ju sällsynt snygg och klädsam.

Sedan styrde vi stegen till Karelia för att titta på en fotoutställning. I aulan fanns ett par karlar som höll på att borra och fixa någonting. Dörren till salongen stod öppen och vi kikade in i mörkret. Då kom den äldre mannen fram till oss och erbjöd sig att tända lamporna så att vi skulle se hur där såg ut.

Han berättade hur scenen var konstruerad, hur mycket folk det ryms i bänkraderna och om fullsatta föreställningar. Allt på en charmerande knagglig finska, för han hade ju hört att vi talade det språket.

Vi valde Café Gamla Stan för eftermiddagskaffet, det var ännu en timme tills det första tisdagsuppträdandet skulle börja. Ett större bord närmare estraden var ledigt och vi slog oss ner. Snart fick vi sällskap av ett par välklädda damer, den ena med ett blomsterpaket i handen.

Det hade inte gått många minuter förrän hon i förtroende avslöjade att blommorna var till hennes guddotter, som var den ena sångartisten för dagen. Också hon bjöd till och talade artigt sin bästa finska.

Vi beklagade att vi inte kunde stanna och lyssna.

Det lilla småpratet och vänligheten förgyllde vårt besök. Med enkla medel fick småstadens förtrolighet hjärtan att smälta.