Camilla Lindberg: Ett vapen för fred

"Det behövs bara en elev, en lärare, en bok, en penna för att rädda världen."

På Bio Forum i Ekenäs visades på Nobeldagen den oerhört starka och gripande dokumentärfilmen om fjolårets fredspristagare, sjuttonåriga Malala som redan blivit en ikon för fred, frihet och kvinnors rätt till utbildning.

Och där i salongen blir det uppenbart att vi ändå någonstans på vägen glömt hur centrala begreppen skola, kunskap och utbildning varit i den kamp som Malala fört. Den som nästan, men bara nästan, höll på att kosta henne livet.

I dokumentären framgår det tydligt hur stor skräcken för utbildade människor var hos dessa talibaner. Varför skulle man annars systematiskt ha bränt ner små oskyldiga skolor i små oskyldiga byar?

Detta förödande vapen har inte enbart använts i Malalas by, utan även bland den kurdiska befolkningen och under krigen på Balkan. Varför? Jo, därför att man är ytterst medveten om att den som fått utbildning har makt. Den som saknar kunskap saknar påverkningsmöjligheter. Förövarna vet att kvinnor och ett helt folk som kan läsa inte går att förtrycka lika lätt. Att utbildning på sikt leder till frihet och välfärd.

Så enkelt att förstå för våldsutövarna där. Men samtidigt just i dag så svårt för oss här i Finland, som kanske börjat ta rätten till utbildning för given, den som miljoner människor i världen ännu kämpar för.

Det skulle vara långsökt att jämföra talibanernas svärd med de nedskärningar som just nu riktas mot universiteten och utbildningssektorn. Men det kan vara skäl att minnas att också ett litet snitt, om det träffar rätt, kan tömma en levande organism på blod. Det tar bara lite längre tid, men slutresultatet är detsamma.

Malalas frimodiga röst lägger sig över den mörka biosalongen som ett uppmuntrande täcke när hon uttalar orden som är lika sanna oavsett religionstillhörighet.

"Livet är heligt", säger hon.

Några av världens ledare sväljer och är tvungna att titta bort.

Kanske kunde man också säga, och jag tror inte att Malala skulle ha några invändningar, att också skolan är helig. Det vill säga, någonting som är "okränkbart, fridlyst, något som inte får skadas".

När man nu i vårt land går in och lättvindigt börjar peta på grundvalar i ett fungerande samhälle som har en historia, fattar man inte enbart ett politiskt beslut, utan man rör faktiskt vid något som i sanning kan definieras som heligt. Det visste förövarna i Malalas by. Därför ville de i religionens namn slakta just skolan.

Men den här aningslösa inställningen gäller inte bara på högsta nivå, utan verkar tyvärr också ha spridit sig längre ner i leden. Medan kulor på andra håll i världen dödar små barn som kräver sin rätt att gå i skola, sitter vi här och träter om vem som skall betala surfplattor som eleverna har sönder, vilken frukt som skall ätas på fruktstunden.

Och den här veckans bottennapp. Diskussionen om huruvida eleverna, som väl borde koncentrera sig på undervisningen, skall ha rätt att få filma under lektionerna, för att därefter kunna använda sin rätt att kasta ut heliga ting i rännstenen till allmän beskådan.