Märta Tikkanen: Kolleger
Skrivande människor behöver inte ha särskilt mycket mer gemensamt än lusten – eller tvånget – att skriva. Den konstiga vissheten om att vi egentligen inte på riktigt vet vad vi varit med om, vad vi tyckt och tänkt och känt förrän vi har hittat åtminstone aningen om riktningen för de ord som kan tänkas finnas nånstans i närheten av upplevelser som måste fångas och fästas.
Därför, bland annat därför, läser vi varandras texter. En del av dem flera gånger om, först bara för att kolla vad detta går ut på, vart det leder, vad avsikten kan tänkas vara. Sen alltmera inställda på hur det hela är uppbyggt, varför det fungerar. Och kanske minst lika mycket varför nånting inte fungerar.
Detsamma gäller framträdanden, uppläsningar, paneler, diskussioner. Vad gör att några ögonblickligen har publiken i sin hand, spelar på den, inspireras av den, överträffar sig själva och efteråt kanske undrar över hur i all världen detta egentligen gick till.
De som får sina stämningar att landa också i bortersta vrån av stora auditorier. Och så de som hackar och stammar, förstör sitt eget verk, får publiken att vrida sig i lidande och medlidande och bara önska att fasan som sprider sig snabbt ska vara över och förbi.
Faktum är att man lär sig mycket av att lyssna till sina kolleger, både de bevingade som trollbinder och skapar upplevelser att återvända till åratal efteråt, och de som står för viktiga lärdomar kring hur man åtminstone inte ska bära sig åt.
Eller vem man definitivt inte vill dela en scen eller en kväll med.
Mitt mest avskräckande exempel kommer ute från Norden, vi var tre som skulle dela kvällen. A tog genast ledningen, slog fast att vi kan ta tio minuter per man eftersom det också skulle bli diskussion och signering. Hon kom snabbt med förslag till ordningsföljd, B börjar, sen kan jag fortsätta och så tar hon sista turen. Tio minuter alltså, med sträng blick på B och mig.
OK, B och jag valde ut våra texter, B inledde, sen jag, vi höll oss strikt till tidtabellen, tillsammans gjorde vi av med 23 minuter inklusive klättrandet upp och ner till estraden. Sen satte A i gång, hon log och småpratade, valde en snutt här och en där, pratade igen, läste mera, pratade, läste.
För att göra en mycket lång historia kort: hon ägnade texterna 40 minuter, sen pratade hon kring dem, gav då och då ordet till nån i publiken, log och svarade och gav flera nya exempel, steg upp och vandrade lite där framme, läste igen –
Ja hon läste bra, publiken hostade inte påfallande. Men klockan gick. Slutligen steg arrangören fram och föreslog signering, A stannade kvar uppe på estraden, B och jag fick dela ett bord ute i hallen. En och annan hittade oss där. Och under en avspänd sits efteråt satte vi oss båda långt från A.
Ingen av oss kommenterade kvällen. Men vi blev goda vänner på kuppen. Och ingendera av oss har senare medverkat nånstans där A deltar. Eller läst hennes böcker.
Märta Tikkanen
är författare.