Merete Mazzarella: Det har blivit svårt med orden
Det har blivit svårt med orden: För all del, det behövs ingen större eftertanke för att fatta att man inte ska tala om flyktinghorder eller använda uttrycket ”mänsklig mur” om något så omänskligt som de flyktingfientliga Torneåbor som stod i armkrok för att skydda gränsen. Jag sörjer att den finska flaggan som vi alla hittills har kunnat hissa med stolthet nu håller på att kapas av suspekta kretsar – så som redan skett i Sverige. Jag sörjer också över att de demonstrerande Torneåbornas symbol för nationell stolthet var världsmästerskapet i ishockey 1995 som kröntes med segern över Sverige.
Men: Varför finns det de som strängt insisterar att man inte får tala om en flyktingkris – annat än eventuellt för flyktingarnas del? Är det inte ett hån mot alla som dygnet runt arbetar med flyktingmottagandet att förneka att det är en kris – en kris som, precis som många andra kriser, mycket väl kan få ett lyckligt slut?
Och får man kalla flyktingarna gäster? Betyder det att man vill att de ska bemötas respektfullt och generöst så länge de är hos oss? (Många vill ju faktiskt ingenting hellre än att få resa hem så fort de kan göra det utan att riskera livet.) Eller betyder det att man först och främst vill att de ska ge sig av?
Får man när ens förening eller församling tar initiativet till en insamling säga: ”Det finns ju också andra goda ändamål är flyktingarna?” (Det finns det ju nämligen: utsatta familjer, funktionshindrade, hemlösa och många fler behöver hjälp nu precis som förut och får de den inte ökar polariseringen i samhället.
Och ännu mer laddat: får man säga ”Vi borde hjälpa i närområdena.”? Det borde man ju: EU borde hjälpa Grekland och Italien, NCHR borde få långt större resurser – både ekonomiska och mänskliga – för att förbättra förhållandena i flyktinglägren i Syriens grannländer. Och ska Turkiet nu aktivt förhindra flyktingar att ta sig till EU måste EU ju åtminstone betala rejält för nya, humana läger. Än så länge är det bara vaga löften som getts och erfarenheten har visat att inte ens långt mer specifika löften nödvändigtvis håller. Och de som ivrigast talar om att hjälpa i närområdena är ofta de som i praktiken inte vill hjälpa alls.
Det har blivit så svårt med orden att det finns de som inte längre vågar öppna munnen. Det är illa för just inget är så viktigt som att det samtalas, att det inte bara pratas utan också lyssnas. Att det är ett sant demokratiskt samtal som alla vågar vara med i, utan att riskera att omedelbart misstänkliggöras eller stämplas. Inte minst i Finland har debatten polariserats och hårdnat. Det är inte konstruktivt att de flyktingvänliga går ut på gator och torg med slagord som ”Racists fuck off!” eller att polis i full kravallutrustning ska hindra dem från att klå upp flyktingfientliga.
Merete Mazzarella är författare.