Björn Vikström: Redo för klimatmigrationen?
I skuggan för flyktingströmmen till Europa förbereds FN:s klimatmöte i Paris i slutet av november. Än en gång skruvas förväntningarna upp, och hundratals miljöorganisationer och informella grupper försöker övertyga beslutsfattarna om att bindande avtal om minskade koldioxidutsläpp måste uppnås.
Ifall förhandlingarna än en gång leder till enbart urvattnade, till intet förpliktande löften, blir målet att begränsa höjningen av medeltemperaturen till högst två grader snart omöjligt att uppnå.
Flyktingproblematiken har både direkta och indirekta kopplingar till ytterst ovanliga väderfenomen. Forskare har påpekat att Syrien under 2006–2011 led av osedvanlig torka, som tvingade många småbrukare att överge sina gårdar och söka sig in till städerna i hopp om jobb. Vattenbristen, arbetslösheten och en allt större koncentration av människor i tätorterna ledde till irritation, frustration och konflikter.
Arabvåren som spred sig från land till land blev en utlösande faktor, men grunden för socialt missnöje och upprorstankar var redan lagd. Motsvarande utveckling hotar samhällsfreden i många länder i Afrika såväl norr som kanske i synnerhet söder om Sahara. Det bakvända är att en åtminstone relativt framgångsrik kamp mot fattigdom och barndödlighet på många håll har bidragit till en befolkningstillväxt, som i sin tur ökar arbetslösheten och konkurrensen om de knappa resurserna såsom vatten och odlingsmark.
Extrema väderförhållanden som översvämningar och långa tider av torka har drabbat stora områden under de senare åren. I de länder som dessutom tar emot flyktingar från grannländerna är risken för etniska motsättningar uppenbar. Och om inbördeskrig bryter ut är det naturligt att många drömmer om en tryggare framtid i det legendomspunna Europa, hur livsfarlig resan än är.
Finland hör till de lyckligt lottade länderna, som i mycket liten utsträckning har utsatts för de senaste decenniernas skarpa växlingar i vädret. Även om klimatförändringen eskalerar kommer följderna här hos oss sannolikt länge att vara lättare att anpassa sig till än på många andra håll i världen. Hos oss är det följaktligen möjligt att försöka intala sig att klimatförändringen inte alls är verklig.
I praktiken är vi väl nästan alla, jag själv inräknad, klimatförändringsförnekare. Annars skulle vi väl inte fortsätta att flyga världen runt, godkänna att det är dyrare att åka tåg än att ta bilen, eller köpa mat som måste transporteras kors och tvärs genom både landet och världen?
Ifall det är så, som FN:s klimatpanel och många andra hävdar, att en av de viktigaste orsakerna till klimatförändringen är de utsläpp, som har behövts för att skapa västvärldens höga levnadsstandard, då känns flyktingrörelsen nästan som en gudomlig rättvisa. Nu handlar det inte bara om invånarna på söderhavsöarna som dränks av höjd vattennivå, eller om isbjörnarna som ser isen smälta under sig. Nu kommer det att handla om människor, som tack vare vårt sätt att leva inte kan stanna där de bor, och därför kommer hit. Världen förändras, är vi redo att förändras?
Björn Vikström
är biskop i Borgå stift.