Pär Stenbäck: Samhällsklimatet oroar
Finland genomlever ett händelserikt år. Det gäller både politik och ekonomi, etik inte att förglömma. Etiska och moraliska frågeställningar följde med den plötsliga flyktingströmmen. Jag hoppas att detta blir en vattendelare på nationens väg mot våra två nordiska grannars mentala klimat. Statsminister Juha Sipiläs personliga insats är minnesvärd och gör det en aning lättare att överse med regeringens övriga fumlande.
Till de mera absurda händelserna i politiken hör utrikesministerns infall att börja gräla med grannlandet Sverige. Även om incidenten inte lämnar djupare s(p)år i de goda svensk-finländska relationerna, börjar de återkommande intrampningarna, i kombination med två regeringspartiers undfallenhet mot det tredje, påverka vårt samhällsklimat. En polarisering för–emot kring flyktingströmmen är kanske ofrånkomlig, men jag tror att allt flera, närmast då ungdomar, börjar se sig omkring efter utvägar. Europa, Sverige, Norge lockar mer än förr när xenofobin visar sitt fula ansikte och arbetsmarknaden samtidigt sviktar.
Jag talar nu om en trend som är svår att verifiera och vars resultat är ännu svårare att kvantifiera. Kanhända är finlandssvenska känselspröten överkänsliga efter språkgrälen, men otrivsel, missmod och låga trösklar kan vara kritiska flyttningsfaktorer. Detta underblåses av en chockerande, om än något uppförstorad publicitet kring Ku Klux Klan-plagiat och oblyga försök att plocka politiska poäng på den inneboende främlingsskräcken.
Även om minister Timo Soini nu får lov att bli försiktigare, lurar andra faror vid horisonten som kan få grannarna att glida isär. Vi lever ju i tron att Sverige och Finland numera trampar tandem inom säkerhetspolitiken. Blir det Natobeslut så skall det ske parallellt, heter det. Denna modell kan rubbas om folkopinionerna börjar divergera, om partipolitisk taktik går före konsensus och krav på folkomröstningar får gehör.
Nu har två förändringar skett. Opinionssiffrorna i Sverige visar en svag majoritet för Nato och de borgerliga partierna flaggar Natovänligt. I Finland är läget oförändrat. Optionen finns med i regeringsprogrammet, men det är rätt långt till en folklig Natomajoritet.
Risken finns att vi råkar i otakt, att det ena landet blir otåligt om det andra inte hinner med. Ett Natobeslut är ett större beslut för Finland än för Sverige; detta kanske inte alla politiker i Sverige förstår. Kanske min oro är något teoretisk, men av erfarenhet vet jag att hänsynen till Finlands geopolitiska kalkyler inte är så värst djupt rotad inom alla svenska partier. Å andra sidan kräver svenska säkerhetspolitiska beslut traditionellt konsensus, samförstånd över blockgränsen, vilket kan bromsa upp de överivriga. Det ankommer väl på socialdemokraterna att ange takten, ett parti som historiskt sett lyssnat på röster från Finland.
Uppståndelsen kring våra osannolika sannfinländare har en liten positiv bieffekt: Intresset för Finlands exotiskt sällsamma politik har igen vaknat i Sverige. Vi är inte ensamma.
Pär Stenbäck
är minister och samhällsdebattör.