Märta Tikkanen: Känslor och rum
Är det den hopsparade, hoplånade, skuldbelastade aktielägenheten där vi flyttade ihop med den vi ville dela liv och skapa familj med? Eller är det en helt annan miljö som kom att bli den där känslorna förankrades för all framtid?
I sin bok Känslor äger rum (Sets 2014) – en underbart tvetydig eller rättare sagt mångbottnad titel – ägnar Pia Ingström stort utrymme åt var vi alla känner oss rotade och hemma. Är det vår första miljö som vi kanske för länge sen på ett medvetet plan har glömt bort? Är det studentbostaden där vi själva fick placera säng och bord och stolar utan att nån annan kunde blanda sig i och börja bestämma? Är det den hopsparade, hoplånade, skuldbelastade aktielägenheten där vi flyttade ihop med den vi ville dela liv och skapa familj med? Eller är det en helt annan miljö som kom att bli den där känslorna förankrades för all framtid?
Pia ger utrymme för alla dessa alternativ och ägnar stor spiritualitet och fantasi åt att göra rättvisa åt de känslor som hör ihop med vart och ett. Många av hennes egna viktiga rum kartläggs samtidigt som man hela tiden svävar i väg långt in i sina egna associationer och minnen, gömda och glömda. I högre grad än många andra inspirerande läsupplevelser blir hennes bok lika mycket en djupdykning i varje läsares personliga livshistoria.
Ohjälpligt är det de egna känslorna som kräver sina rum. Sitt utrymme.
Jag ramlade rätt in i det som min syster G och jag brukar kalla för Runebergshemmet, det vill säga det hem våra föräldrar som nygifta skaffade sig på Runebergsgatan och där de sen bara flyttade från A-trappan till B-trappan under alla de decennier som gick. Det var en enorm lägenhet för två unga människor, 156 kvadratmeter stor men bolaget var i dåligt skick och om jag inte minns orätt betalade de en dåtida finsk mark för hela härligheten – till fasa för släkt och vänner.
Till saken hör givetvis att det var en strålande affär, när ett antal år hade gått. De bodde kvar så länge de levde, först efter bådas död sålde vi tre syskon vårt barndomshem vars rumsplanering var kolossalt opraktisk för flera än två personer – det fanns en ”sal”, det vill säga ett enormt vardagsrum som samtidigt var genomgångsrum till alla andra utrymmen utom köket som befann sig bortom en lång korridor.
Tamburen var mörk, en källa till fasa när jag som 2–3-åring skulle plocka upp morgontidningen innanför ytterdörren och leverera den i sängkammarens dubbelsäng.
Familjen växte men lägenheten var fortfarande inredd för två personer, vi tre syskon placerades in i befintliga rum: min syster och jag i pappas arbetsrum där vi varje kväll somnade i skrivbordslampans sken med skrivmaskinsknatter i öronen. Vår lillebror inhystes i ett hörn av matsalen där hans modellflygplan på väggen ovanför sängen utgjorde ett lätt bisarrt inslag i inredningen.
Den här genomgången kunde fortsätta i oändlighet men får sluta här. Varje läsare av boken kommer ändå inspirerad av den att dyka ner i sin egen livsviktiga historia.
Märta Tikkanen
är författare.