Nils Torvalds: Svälta räv …
Vi står på stället och förlorar hela tiden relativt i förhållande till länder, som har mera dynamik både i sin ekonomi och i sin politiska debatt.
Det här resonemanget började egentligen med några rader ur en bok skriven av Greklands nu redan ganska omstridda finansminister Jannis Varoufakis. Jag blev både lite gripen och road av att han började sin ekonomiska utläggning med en hänvisning till Aristoteles och Den nikomachiska etiken. Man kunde ta det som ett sätt att lite stoltsera med antik grekisk bildning, men det fanns samtidigt lite av en rationell ekonomisk kärna i resonemanget.
Aristoteles försöker förklara varför man med pengar kan mäta olika arbetsprodukter kvalitativt och kvantitativt. Det uppenbara svaret – till vilket David Ricardo återkommer tvåtusen år senare – är att produkterna innehåller mänskligt arbete. Men mänskligt arbete är någonting som förändras med tidens gång. Uppfinningar, innovationer och produktionssystem gör arbetet mera effektivt och minskar därmed sakta men säkert värdet på de produkter vi har tillverkat med gammal kunskap och gamla system.
Den här senaristoteliska insikten är egentligen det som mest pinar Finlands ekonomi. Vi står på stället och förlorar hela tiden relativt i förhållande till länder, som har mera dynamik både i sin ekonomi och i sin politiska debatt.
Jag har nämligen lite besvärande föraningar kring det sätt på vilken den politiska diskussionen nu förs hemma i Finland. Jag tror att vi har valt fel spår – och inte enbart i den lite slitna grammofonskiva som tycks dominera både debatten och valprogrammen utfästelser kring nya nedskärningar. Det är visserligen inte uteslutet att det kommer att behövas nedskärningar, men jag tror att det sätt på vilken debatten nu förs leder oss på villovägar.
Det som nu händer oss – och det tillspetsas av att vi lever i en tid som kännetecknas av en oerhört snabb teknologisk utveckling – är att vi blir på efterkälken. Det är det som händer om ett land inte gör investeringar, inte lockar till sig investeringar. Det innebär att den produktion som fortfarande tuffar på egentligen blir mer och mer på efterkälken. Det är det här som är vår allvarligaste utmaning.
Ur bokförarens synvinkel ser det här ut som ett ekonomiskt system som hela tiden sjunker ner på minussidan. Och ur bokförarens perspektiv är det därför rationellt att kräva nedskärningar så att debet och kredit kommer i balans. Men om ingenting förändras, om inte produktionen förnyas fortsätter minussidan att växa och kräver därmed ständigt återkommande nya nedskärningar.
Därav rubriken svälta räv. Om politiken inte klarar av någonting annat än att efterlysa nedskärning på nedskärning är vi ganska snart illa ute. Då sysslar vi faktiskt med att skära ner välfärdssamhället, vilket högst sannolikt är kontraproduktivt eftersom välfärdssamhället har visat sig vara den verkliga generatorn för innovationer. Det är den välutbildade och välsysselsatta medborgaren som står för innovationsmöjligheterna, inte bokföraren, som stirrar sig blind på debet och kredit.
Vi behöver alltså ta lite ny ansats. Det är två veckor kvar till valet och utnyttjar vi inte den respiten till en förnyelsetillvänd debatt får vi vänta fyra år till och det är inte sagt att vi har råd att vänta så länge.
Nils Torvalds
är medlem av Europaparlamentet.