Fritjof Sahlström: Säg inte men
Till plan B skall man ändå bara säga nej, mot till synes bättre vetande och utan så kallad politisk realism.
Säg inte men. Säg inte å andra sidan. Säg inte kanske. Säg bara nej. Förbehåll är fint och eftertänksamhet eftersträvansvärt, men det finns frågor där varje eftergift, också där det bara ser ut att handla om ett litet ord efter ett komma, innebär att vi hukar lite inför det som vi borde stå upp mot.
Vikten av att inte backa har förstås blivit extra synlig efter attacken mot Charlie Hebdo. Många har skrivit bra om yttrandefrihet, solidaritet och identifikation. En av dem är Peter Lüttge på Svenska Yles webbsida. Enligt honom får satiren inte känna några gränser, och i förhållande till yttrandefrihetsterrorism är det inte läge för om och men, menar han.
Det finns ett betydligt mindre sammanhang där det också blivit lite för mycket om och men under de senaste veckorna. Det handlar om det av HBL:s ledarskribent Susanna Ginman lanserade så kallade Plan B-perspektivet på det tvåspråkiga Finland. Hennes poäng, kommenterad och diskuterad av många, är att motsättningen mellan finländares genomsnittliga stöd för tvåspråkighet och vårt samtidiga motstånd mot obligatorisk skolsvenska kan komma att kräva ett nytt förhållningssätt till skolsvenskan. Väl argumenterat, som vanligt.
Men till plan B skall man ändå bara säga nej, mot till synes bättre vetande och utan så kallad politisk realism.
Ett tvåspråkigt Finland förutsätter obligatorisk skolsvenska för de finskspråkiga och obligatorisk skolfinska för de svenskspråkiga. Tvåspråkighet, oavsett hur den formuleras, kan inte fungera om medborgarna inte har tillgång till språken. Den tillgången skall garanteras av grundskolan. På samma sätt som med matematik, gymnastik och modersmål är det allas rättighet att få ta del av finska och svenska, utan hänsyn till kön, familj, religion eller region.
Grundskolans innehåll avspeglar samhället, så när vi börjar diskutera skolsvenskan startar vi samtidigt en diskussion om vilken slags samhälle vi skall ha. I mitt Finland är tvåspråkigheten allas. I Plan B-Finland är tvåspråkigheten ett minoritetsprivilegium. ”Vi klarar oss”, säger flera av debattörerna, och menar med det helt tydligt ett ”vi” som bara handlar om finlandssvenskheten. Det går kanske att diskutera huruvida finlandssvenskarnas svenskspråkighet kan klara sig också utan skolsvenskan, men när man börjar den diskussionen har man gått med på att rätten till, och kravet på, färdigheter i svenska inte är så självklart viktiga att de skall komma alla till del. Och genom att börja prata om alternativ medverkar vi till att flytta samtalets gränser. På samma sätt som med den så kallade tvångssvenskan riskerar b-planeringsdiskussionen att leda till en kommande uppluckring av barn och ungdomars språkliga rättigheter.
Jag tror att det är fel sätt att utveckla ett starkt tvåspråkigt Finland. Plan B, även om den kan framställas som rationell planering inför kommande förändringar, tar alla oss finländare som vill sitta i samma tvåspråkiga båt åt helt fel håll.
Fritjof Sahlström
är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.