När snuttjobb blir vardag
Det är inga uppmuntrande rapporter som når oss dagligen när det gäller sysselsättningssituationen i Finland.
Det ena efter det andra stabila företaget samarbetsförhandlar. Hundratals tvingas lämna sina arbetsplatser samtidigt och många kanske efter en lång och trogen tjänst. Det här är tragiskt och skapar rubriker.
Samtidigt finns det ett annat förfarande som kanske vid första anblicken inte ter sig lika destruktivt, men som ändå på sikt påverkar samhällsbygget och nationens självkänsla. Det gäller de unga välutbildade, språkkunniga och fiffiga finländare som år efter år tvingas överleva med hjälp av visstidsanställningar och snuttjobb. Det här gäller inte minst inom universitetsvärlden, men också inom den offentliga sektorn där det finns många kvinnliga anställda.
Man kan kanske resonera att det ändå är bättre att ha ett kort arbetskontrakt än inget alls. Å ena sidan är det sant, samtidigt bör man vara medveten om att här sker en långsam utarmning av ett mänskligt kapital som inte direkt kan mätas i siffror, men som i förlängningen kommer att stärka den negativa utvecklingsspiralen för landet.
Visstidsanställningar har många dåliga sidor. Det tär på den professionella identiteten och gör det svårt för människor att på djupet kunna engagera sig i utvecklings- och innovationsarbeten som i tider av lågkonjunktur är extra viktiga på arbetsplatserna.
På det privata planet leder det förstås till svårigheter att fatta långsiktiga beslut. Utan fast anställning kan det vara knepigt att få bostadslån och osäkerheten gör att många kanske skjuter upp beslutet att bilda familj vilket i sin tur leder till befolkningspolitiska problem. Färre födda barn betyder i förlängningen ännu färre som i framtiden skall betala pensionerna.
Man tvingas kanske flytta från ort till ort på grund av jobben vilket även skapar svårigheter för kommunerna som skall planera sin verksamhet långsiktigt.
Kanske uppstår här också en cyniskhet hos de unga vuxna som man inte skall ta lätt på, ett misstroende mot samhället överlag och ovilja till engagemang för nationen. Allt det här tillsammans är inga bra grundstenar när ett samhället skall byggas.
I Greklandskrisens spår väljer mängder av välutbildade greker att fly landet. Det här kan också bli aktuellt i ännu större grad för finländarna. Redan nu har EU-kommissionen i samarbete med European Employment Services ett projekt på gång som skall främja och ge bidrag på vägen till ungdomar mellan 18 och 30 år som vill söka sin lycka i andra länder.
Det är i sig en bra sak som kan verka vidgande för vyerna och skapa en större rörlighet i Europa, men om det utgår från negativa erfarenheter i det egna landet och blir en flykt är det illa.
Enligt ungdomsgarantin som nyligen utvärderats har sysselsättningstjänster för unga faktiskt blivit mer tillgängliga och fungerande sedan den infördes. I korthet går den ut på att alla som är under 25 år samt nyutexaminerade under 30 år skall erbjudas ett jobb, en studieplats eller motsvarande inom tre månader. Det här säger ändå väldigt lite om de högutbildade unga finländarnas möjligheter till trygga långsiktiga arbetsförhållanden.
I arbetet har man lyckats få in mer än 16 000 unga genom uppsökande verksamhet. Allt det här är bra, men till gruppen hör inte de högt utbildade med deltidskontrakt som minsann håller sig framme på arbetsplatserna och gör allt de kan för att dagligen komma i så bra dager som möjligt.
I sämsta fall kan det här utnyttjas av arbetsgivare. Vikarier och visstidsanställda är kanske inte de som klagar högst, men tacksamt nog anpassar sig till det mesta. Här behöver arbetsgivaren tänka på att alla bör få en jämlik behandling. Också lagstiftningen som gäller dessa arbetstagares villkor behöver ses över ytterligare, inte minst nu när deltidsanställningar förefaller ha blivit en tillhörande del av det finländska arbetslivet.
Det säger sig självt att det kan vara svårt för arbetsgivare att ge några långsiktiga löften i tider av nedgång. Man bör ändå vara medveten om att det finns situationer då de dåliga tiderna och anställningsstopp på arbetsplatserna används som en ursäkt för att inte behöva ta risker och fatta långsiktiga beslut. Det är lättare att lämna en bakdörr öppen. Det öppnar tyvärr heller inga dörrar mot framtiden.