Färre ministrar
Vänsterförbundets avgående ministrar Paavo Arhinmäki och Merja Kyllönen får inga ersättare.
Kommunminister Henna Virkkunen från Samlingspartiet tar hand om trafikfrågorna, SDP fördelar kulturuppgifterna inom sin ministergrupp på torsdagen. Vänsterförbundets statssekreterarpost återbesätts inte heller.
Regeringen krymper från 19 till 17 ministrar, regeringen kan nu säga att den gav ett litet bidrag till det allmänna sparandet. Fullt ut, om man räknar ministrarna, statssekreteraren och fem medarbetare, skulle åtgärden spara drygt 800 000 euro per år.
Men uppenbarligen blir besparingen inte fullt så stor, enligt uppgifter i går skulle regeringen ändå tillsätta fem medarbetare för att avlasta de berörda ministrarnas ökade arbetsbörda.
I så fall sparar statskassan bara cirka 400 000 euro per år.
Arhinmäki lämnar inga stora öppna frågor åt sin efterträdare att driva.
Men när trafikfrågorna kommer på en samlingspartistisk ministers bord blir det intressant att se hur det går med ett av Merja Kyllönens stora projekt, omläggningen av trafikbeskattningen. Den arbetsgrupp som hon tillsatte och som leddes av Jorma Ollila kom ju fram med en modell där staten satellitövervakar varenda bil, och taxerar varenda kilometer, enligt var och när den har körts.
Det är inte sagt att Samlingspartiet är lika entusiastiskt över att staten ska ha så total kontroll över medborgarnas rörelser.
Att regeringen fick så här många ministrar från början berodde förstås på att det gällde att åstadkomma en acceptabel balans mellan sex partier av varierande storlek.
Med ett drygt år kvar till (det ordinarie) riksdagsvalet börjar de politiska kannstöperierna handla om sammansättningen av nästa regering. Utgångspunkten är att opinionsmätningarna ända sedan valet 2011 har varit stabila i den meningen att fältet är uppdelat i fyra stora och fyra mindre riksdagspartier.
Det har lett till slutsatsen att nästa regering kommer att bygga på tre och inte två av de fyra stora partierna, och att de mindre partierna spelas ut tidigt i regeringsbildningen.
Sannfinländarnas ordförande Timo Soini har varit tydligast i det avseendet. Han döljer inte sin motvilja mot "kardborrepartierna", där SFP i kraft av sitt långvariga regeringsengagemang säkert kommer högst på listan, och säger klart att de små partierna inte behövs i följande regering – givet naturligtvis att Sannfinländarna sitter där.
Redan uppställningen när regeringen och oppositionen berättade om överenskommelsen om social- och hälsovårdsreformen sågs som en signal. Främst satt Samlingspartiet, SDP, Centern och Sannfinländarna, medan SFP, Kristdemokraterna, Vänsterförbundet och De gröna hölls i bakgrunden. Soini valde sitt sällskap.
Hittills har en utgångspunkt för regeringsförhandlingarna åtminstone formellt varit att alla partier står på samma startlinje. Men om Sannfinländarna håller fast vid sitt principiella motstånd mot de små partierna sätts den här principen ur spel.
Det kan betyda att Sannfinländarna bara förhandlar på allvar om en bas med tre av fyra stora partier, och i det läget förpassas de mindre partierna mer eller mindre automatiskt i opposition.
Det är ett mardrömsscenario för Svenska folkpartiet, som i decennier har byggt sin strategi på att driva sina tunga frågor i regeringsställning.
Litet tillspetsat kan man dessutom hävda att SFP:s långvariga regeringsmedverkan har skapat en karriärväg för politiskt intresserade finlandssvenskar.
Att skapa förutsättningar och manöverutrymme som gör att partiet fortfarande har realistiska möjligheter att ingå i en regering efter riksdagsvalet är nog den mest högprioriterade strategifrågan för Svenska folkpartiet under det år som återstår.
Till strategin hör också att utarbeta plan B: hur driva den allt svårare finlandssvenska intressebevakningen utan att sitta med vid statsrådets sammanträdesbord?