Barnbidragen består
Regeringen enades ju för en vecka sedan om ett anpassningspaket som bland annat innebär att barnbidragen minskas med 110 miljoner euro.
Det kunde inte Vänsterförbundet gå med på utan lämnade regeringen.
Och på fredagen krävde Socialdemokraterna, De gröna och Kristdemokraterna med litet varierande tyngdpunkter att beslutet att skära i barnbidragen ska tas upp på nytt. Statsminister Jyrki Katainen håller ändå fast vid beslutet.
SDP höll partifullmäktigemöte på lördagen, också där väckte nedskärningarna kritik.
Finansminister Jutta Urpilainen lovade att det ska göras en konsekvensbedömning innan modellen för hur nedskärningarna ska verkställas slås fast.
Också Katainen har öppnat för att detaljerna ännu kan behandlas.
Ministrarna kan gärna utreda konsekvenserna av sina beslut, det är förstås bättre att göra det i efterhand än inte alls. Men bäst är det förstås att man känner till följderna innan man fattar besluten.
Det var naturligtvis ingen som ville skära i barnbidragen. Men regeringen visar nu att den verkligen ser över alla utgiftsposter, och att ingenting är skyddat. Barnbidragen har inte minskats sedan depressionen på nittiotalet, det ger en referenspunkt till den här krisens dimensioner.
När det gäller just barnbidragen var den här åtgärden, att minska nivån över hela linjen, ändå den rimligaste.
Ifall regeringen hade beslutat att behovspröva eller beskatta bidragen hade den skapat en helt ny modell för barnbidragen.
I huvudsak är de sociala stödåtgärderna i Finland behovsprövade och/eller knutna till mottagarens inkomster. Också avgifterna för olika serviceformer varierar enligt inkomsterna, det gäller till exempel dagvårdsavgifterna.
Men barnbidraget är lika för alla.
Och allt talar för att bidraget ska bevaras i just den här formen.
Barnbidraget har naturligtvis en ekonomisk betydelse, vare sig det används till en ny vinteroverall eller sätts in på ett sparkonto. Den saken avgör familjerna själva.
Men bidraget har också en stor symbolisk betydelse. Det är en gest från samhället till barnfamiljerna, gesten visar att samhället uppskattar vartenda barn som föds. Bidraget är inte behovsprövat, det förväntas jämna ut den ekonomiska belastningen mellan dem som just nu fostrar barn och dem som inte gör det eller redan har gjort det.
Det finns några andra förmåner som är lika för alla, och som också betyder mer än den rent ekonomiska nyttan. Hit hör mödra- och barnrådgivningen, moderskapsförpackningen, som väl borde kallas någonting annat, och litet senare, gratis skolmat. Inget av de här är någon självklarhet, men de hör till den hårda kärnan i den finländska välfärdsmodellen.
Om barnbidraget behovsprövas eller görs beroende av familjens ekonomi kan man med samma argument låta familjerna betala både för rådgivning och för moderskapsförpackning, och ta betalt för skolmaten.
Men då tar man samtidigt bort något från den breda medelklassen som med sina skatter finansierar välfärden. Det generella stödet till alla barnfamiljer oberoende av socioekonomisk status är ett sätt att visa att välfärden är till för alla.
Men hur kan samhället motivera ett högt – och växande – skattetryck om den största gruppen betalare bara får grundskola och gatubelysning i utbyte?
Att beskatta barnbidragen skapar dessutom ett fördelningsproblem. Skatten betalas rimligen av den som får pengarna på sitt konto, vanligen mammorna. Men det låter inte som ett bra sätt att främja den ekonomiska jämställdheten i samhället ifall mammorna får betala högre skatt på sin inkomst för att de lyfter barnbidrag.
Och både beskattning och en behovsprövning måste administreras, det krävs alltså en utbyggd förvaltning.
Det är väl dessutom oegentligt att tala om behovsprövade barnbidrag, kriterierna kan ju knappast vara andra än de som gäller för olika former av utkomststöd.
Ytterligare en fördel med regeringens linje är att det går lätt att återställa den gamla nivån på bidragen – om statsekonomin mot förmodan skulle utvecklas så gynnsamt inom en överskådlig framtid.