Synen på Nato förändras
Ryssland har tagit ett stadigt grepp om Krim, halvön blev på några dagar officiellt en del av Ryssland, och Ryssland har total militär kontroll.
Antagligen funderar man i Moskva också över hur försörjningen av den nya riksdelen ska ordnas, 80 procent av Krims vatten och el kommer från Ukraina.
Krisen har gått in i ett mindre akut skede, men den är långt ifrån över, Ryssland avslöjar ingenting om sina planer, men fortsätter sin miltära upptrappning.
Omvärlden drar slutsatser. Budskapet från mötet mellan president Barack Obama och EU-ledarna i Bryssel tidigare i veckan är att USA igen kan prioritera upp Europa i sin säkerhetspolitik.
Rysslands aggressiva politik har också aktualiserat Natos traditionella roll som en europeisk säkerhets- och försvarsallians.
För sin egen trovärdighets skull måste Nato visa att man reagerar när Ryssland flyttar fram sina positioner. I går meddelade Danmark att man är redo att flytta sex jaktplan till Baltikum för att stärka övervakningen av luftrummet.
Det är ingen aggression, bara ett sätt att visa att man inte vill råka ut för överraskningar.
Att Ryssland är kapabelt att leverera sådana framgick under påsken i fjol, då ryska attackplan gjorde en mycket framskjuten spaning mot Sverige, utan minsta reaktion från det svenska försvaret.
I Finland har medborgaropinionen länge varit negativ till ett medlemskap i Nato, mellan 65 och 70 procent brukar svara nej på frågan om Finland borde söka medlemskap.
Men åsikterna är inte cementerade, det visar ett par färska opinionsmätningar.
För en dryg vecka sedan presenterade Suomen Kuvalehti en undersökning gjord av Taloustutkimus som visade att stödet för medlemskap hade ökat med fyra procentenheter på en vecka, från 18 till 22 procent. Motståndet hade minskat från 66 till 62 procent.
Det är ingen dramatisk svängning, men den visar en riktning.
I början av den här veckan presenterade Samlingspartiet närstående nättidningen Verkkouutiset en mätning med drygt tusen personer gjord av TNS Gallup. Där varierades den traditionella frågeställningen på ett intressant sätt.
Här frågades om man var beredd att stöda medlemskap i Nato ifall statens ledning föreslår det.
53 procent svarade ja, 34 procent var emot, och 13 procent kunde inte svara.
När Helsingin Sanomat frågade samma sak år 2009 var bara 32 procent redo att stöda ett Natomedlemskap ifall presidenten och statsministern anser att medlemskapet är nödvändigt.
Den här problemformuleringen bryter cirkelresonemanget där beslutsfattarna tar avstånd från ett Natomedlemskap med motiveringen att folket säger nej.
Det har ibland frågats varför folkopinionen ges sista ordet när det gäller Nato, samtidigt som ingen bryr sig om vad folket anser till exempel om nedskurna barnbidrag.
Med undantag av EU-medlemskapet har inget säkerhetspolitiskt beslut fattats i en folkomröstning. Finländarna fick inte rösta om att ingå vsb-pakten, och inte heller om att upplösa den.
Genom att fråga hur medborgarna förhåller sig till ett ja från statsledningen – presidenten, regeringen och riksdagen – ger man beslutsfattandet rätt ram. Ett beslut ska bygga på fakta och på en relevant analys av det säkerhetspolitiska läget.
Statsledningen har de bästa instrumenten för att göra den analysen. Initiativet måste komma härifrån.
Verkkouutisets mätning är en uppmaning till politikerna att ta initiativet i stället för att huka bakom opinionen.
Försvarsminister Carl Haglund tolkade svaret som att medborgarna litar på beslutsfattarnas omdöme i stora frågor.
Men då kan politikerna inte längre tillåta sig sådana bottennapp som nyss presterades i riksdagen, där de som talade för Nato avfärdades med att "de inte har sin medicinering i skick".
Finländarna har reagerat på det nya läget i Europa, och de väntar sig att också beslutsfattarna gör det.
Svaren från tiden före Krim duger inte längre.