Ingen blomstertid?
Finland är ett demokratiskt, sekulariserat land som hyllar de mänskliga rättigheterna.
Finland är också ett land som har hört till den kristet-västliga kulturkretsen ända sedan den tidigaste medeltiden. Kyrkan och religionen är starka kulturbärare, och det kristna skiktet i vår kultur har mycket djupa rötter, djupare än vi kanske anar.
Ibland uppstår det kulturkrockar. Just nu debatteras biträdande justitiekansler Mikko Puumalainens ställningstagande där han ber Utbildningsstyrelsen se över sina direktiv till skolorna när det gäller fester och andra inslag med religiös - i praktiken kristen - anknytning.
Hit hör enligt Puumalainen både morgonsamlingar och terminsavslutningar. På julen sjunger man bland annat Av himmelshöjd jag kommen är och på våravslutningen Den blomstertid nu kommer.
Båda är utslag av kristen trosutövning, enligt kyrkans definition är en psalm en bön som sjungs, säger referendarierådet Outi Kostama som har berett ställningstagandet.
Till religionsfriheten hör rätten att utöva religion, och lika starkt rätten att vara utan religion. Mikko Puumalainen understryker att religionsfrihet också innebär att man inte behöver visa vare sig religiös tillhörighet eller avsaknad av den.
Att konfessionslösa eller icke-kristna elever väntar i korridoren medan man till exempel har morgonandakt i centralradion är inte acceptabelt, fastslår Puumalainen. Det innebär ju att de här eleverna skiljs ut från mängden och måste visa upp att de inte tillhör samma samfund som majoriteten.
Kulturbundna fest- och andra seder inte kan legitimera att skolan blir en arena för religiös förkunnelse.
Riksdagens biträdande justitieombudsman slog år 2011 fast att skolornas bordsböner är religionsutövning och bör ersättas till exempel med en allmän samling och en maning till respekt för måltiden.
Det är självklart, skollunchen är ett återkommande inslag i vardagen. Respekt för maten och måltidsron är inte bunden till vare sig tro eller avsaknad av tro. Däremot hör det nog till skolans fostrande uppgift att betona den här respekten.
Bordsbön och andakter har varit delar av skolans vardag. Men seder och bruk är inte statiska utan förändras i takt med tiden, och i dagens skolvärld hör de inte längre hemma.
Riksdagens grundlagsutskott har tidigare slagit fast att enstaka psalmer vid en terminsavslutning inte gör avslutningen till religionsutövning.
Skolan ska ge eleverna kunskap om den kultur och det samhälle där vi lever.
Sommar- och julpsalmerna är goda exempel på det.
Sommarpsalmen är inte bara "en bön som sjungs", den symboliserar terminens slut, sommarlovet, och den är också en hyllning till den levande naturen. Den markerar skiftet från en årstid till en annan, och i den egenskapen har den en innebörd som är mycket äldre än den kristna tron.
Julpsalmerna har samma roll, de påminner dessutom om att julen också har ett annat innehåll än bjällerklang, tomtar, mat och julklappar.
Båda försvarar sin plats i sitt sammanhang i en skola som förmedlar både allmänbildning och insikt i den värdegrund som väldigt många finländare känner som sin.
Skolans ansvar är att vårda klenoder som de här och en del andra texter och melodier med djup hemortsrätt i vår kultur.
Men skolan måste göra det på ett sätt som är respektfullt, öppet och inbjudande. Man kan inte bortse från den religiösa dimensionen, men den rollen har förändrats.
En psalm på avslutningen kan inte jämföras med regelbundna andakter eller bordsböner.
Vårt allt mer mångkulturella samhälle ställer krav på medborgarnas religiösa läskunnighet. Till den hör förståelse och respekt för andra religioner och världsåskådningar, men också för den grund som vårt eget samhälle har byggts på.
Då kan det hända att paragrafer och juridiska beslut inte ensamma ger tillräckligt goda möjligheter att orientera i korstrycket av traditioner och förnyelsekrav.