Invånarna måste höras
Regeringen gjorde en dygd av nödvändigheten och ritade med oppositionens hjälp upp en helt ny social- och hälsovårdsreform.
Det betyder bland annat att de modeller som kommunerna hittills har utgått från och uttalat sig om inte längre gäller.
Processen får låga stilpoäng, låt vara att experterna är lyriska över den nya reformens fördelar.
Också i ett parlamentariskt perspektiv var den avgörande förhandlingsrundan mycket speciell. De ledande aktörerna var Samlingspartiet och SDP och de båda oppositionspartierna.
De fyra mindre regeringspartierna hölls utanför, de kom in först i ett sent skede.
Svenska folkpartiet fick ändå sätta ett litet bomärke på paketet, det finns en skrivning om att de grundlagsenliga språkliga rättigheterna ska tryggas. Försvarsminister Carl Haglund säger också att han har fått gehör för tanken att det borde finnas svenska upphandlingsnämnder i varje vårdområde.
Det återstår att se vilka följder Katainens och Urpilainens soloagerande får för regeringens sammanhållning. Hittills har inget missljud hörts, men man kan föreställa sig att till exempel Vänsterförbundets tröskel för att lämna regeringen blev litet lägre. Mycket avgörs i de pågående ramförhandlingarna.
Regeringen hade ju inte behövt ta stöd av oppositionen. Men på det här sättet garanterade den att den nya social- och hälsovårdsstrukturen inte rivs upp efter riksdagsvalet, ifall något eller båda oppositionspartierna bildar regering.
Och moroten för Centern och Sannfinländarna var att få reformen på plats så att de inte riskerar att tvingas starta om processen.
I framtiden ansvarar fem stora områden för hela social- och hälsovården. Om en enda organisation svarar för hela vården kan man undvika överlappningar samtidigt som patientens väg mellan länkarna i vårdkedjan blir så rak som möjligt.
Åtminstone är det det här man nu vill uppnå.
Områdena utgörs av de så kallade specialupptagningsområdena som i dag svarar för den allra mest krävande vården. I Nyland består området av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt jämte Kymmenedalen och Södra Karelen. Området är landets största, med 1,9 miljoner invånare.
I den här helheten ska också västnylänningarnas social- och hälsovård inrymmas. Invånarantalet i Västra Nylands sjukvårdsområde uppgår till drygt 2 procent av hela befolkningen i upptagningsområdet.
I den nya modellen finns inga mellannivåer, planerna på ansvarsområden med varierande uppgifter och invånarantal har slopats.
Men ska social- och hälsovårdsområdets ledning i Helsingfors bestämma om hälsocentraler och äldrevård i Raseborg, Hangö och Ingå, eller blir det ändå en delegering till en regional nivå? Kommer man då tillbaka till det planerade delområdet med Västnyland och Lojo?
Vårdområdet beställer servicen, kommunerna ska fortfarande producera den. Här måste det finnas en mekanism som gör att kommunerna kan påverka vad som beställs, och att de har tillräckliga resurser för det.
Så som modellen hittills har presenterats går penningströmmen från kommunen till vårdområdet.
Social- och hälsovårdsreformen har brutit kopplingen till kommunreformen.
Kommunreformen förväntades skapa starka kommuner som kan bära sin social- och hälsovård. Nu flyttas ansvaret för de här sektorerna till en annan nivå, och samtidigt försvinner ungefär hälften av kommunernas uppgifter och ekonomi.
Men då uppstår ett demokratiunderskott, makten över hela vård- och omsorgssektorn är utom räckhåll för kommunernas fullmäktige.
Underskottet kommer man bara ifrån om genom att ge de stora vårdområdena en förvaltning som bygger på direkt väljarinflytande, alltså en folkvald fullmäktigeförsamling.
Då kommer man väldigt nära den svenska landstingsmodellen, med den skillnaden att landstingen har beskattningsrätt.
Men oberoende av vad modellen kallas måste väljarna kunna utvärdera den organisation som svarar för en mycket tung del av den offentligt finansierade välfärden.
Inflytande måste vara direktare än vad den planerade samkommunsmodellen möjliggör.