En cancerpatients vardag

Klockan är kvart över åtta. Gerd-Marie Holmberg äter frukost i köket hemma i Mariehamn och tar en promenad med sin syster. Kommer hem, byter om och beger sig mot flygfältet. Sedan två veckor tillbaka reser hon dagligen till Åbo för att få strålbehandling mot sin bröstcancer.

På flygfältet väntar redan Sune Jansson. Det här är, förhoppningsvis, hans nästsista dag av fyra veckors strålbehandling mot prostatacancer.
– Det blir lite som ett jobb när man åker hit till flyget varje morgon, säger han.

Incheckning och säkerhetskontroll klaras snabbt av. Flygvärdinnan går igenom säkerhetsrutinerna och klockan 11.20 lyfter vi. Resan tar bara en halvtimme.
– På sjukhuset är de väldigt flexibla. En gång när det var dimma blev vi väldigt försenade och samtidigt som jag egentligen skulle vara i behandlingsrummet i Åbo steg vi ombord på planet. Men de anpassade sig efter det, de har stor förståelse för att vi ålänningar är så väderberoende, säger Holmberg.

Diagnosen bröstcancer fick hon i mars. Hon hade känt en knöl som satt på revbenet strax under bröstet och efter en mammografi fick hon beskedet: en aggressiv cancer hade angripit hennes kropp.

Tatuering

Dagen efter opererades knölen och då klarnade det också att cancern inte hade spridit sig.

– Ångesten försvann när jag fick reda på att inget hade spridit sig till skelettet. Nu är det så här, det här måste jag ta och jag känner mig trygg i den behandling jag får.

Taxichauffören Pertti Ekström rattar in bilen på sjukhusets parkering. Patienterna betalar taxin ur egen plånbok, men får sedan tillbaka pengarna av FPA. Sune Jansson har lite bråttom till sin inbokade tid och skyndar iväg till strålningsavdelningen. Holmberg har en senare tid och slår sig ner i ett uppehållsrum.

Hon berättar att de båda har fyra punkter intatuerade på kroppen. Det är för att strålarna ska pricka exakt rätt. Patienten måste ligga absolut stilla på britsen medan strålarna skjuts in i kroppen.
– Det känns absolut ingenting. Behandlingen tar fyra, fem minuter.

Viktig gemenskap

Snart är Jansson tillbaka igen. Han har pratat med läkaren.
– Det var bara positiva besked.

Han är mycket nöjd med sjukhuspersonalen, både i Mariehamn och i Åbo.
– Det har fungerat så bra, både resandet och strålningen. Och språket behärskar de bra, de är väldigt rara och tillmötesgående här.

Att de är flera som reser tillsammans betyder mycket, det märks.
– Man blir som ett gäng. Det är alltid någon som har rest länge som känner till sjukhuset och kan berätta om rutinerna för de andra, det är det som är så bra med oss ålänningar. Och inte har vi pratat mycket om sjukdomar! Vi har mest suttit och skojat, det är knappt så jag vet vad alla hade för fel.

Svarta Maja

Holmberg är klar med dagens strålningsdos. Ännu är det en timme kvar tills Ekström plockar upp oss med taxin. Vi fyller tiden med fika och kortspelet Svarta Maja.
– Jag ska donera kortleken hit sen när jag är klar i slutet av oktober, kanske någon annan behöver den för att fördriva tiden.

Klockan tre kommer taxin och en timme senare lyfter flyget.
Halv fem landar vi. Jansson och Holmberg går mot sina bilar för att köra hemåt till middagen. Dagens Åboresa är avklarad, men redan dagen därpå väntar en ny.

– Hej då, vi ses imorgon!