Lagerström genomgick riskfylld behandling

Anders Lagerström sitter på soffan i vardagsrummet hemma i Jordansby. Strålbehandlingarna har gjort honom skallig och kortisonet aningen uppsvälld. Men han är glad.
– När läkarna säger att det har gått över förväntan blir man det. Det ser bra ut nu. Men man måste ta en dag i sänder.
Innan julen gick Anders och tänkte att det skulle vara en fin julklapp om det dök upp en lämplig benmärgsdonator. Men någon sådan hittades inte trots att människorna gick man ur huse för att hjälpa.
– Man skulle ha kunnat behandla mig en eller två gånger till med cytostatika. Mer skulle mina organ inte ha tålt. Läkarnas gissning var att sjukdomen skulle ha kommit tillbaka inom ett år.
Men på annandagen ringde donationskoordinatorn och sade att man hittat två lämpliga stamcellsdonatorer för en transplantation av placentablod.
– Jag kände inte ens till metoden. Stamcellstransplantationer har gjorts en hel del ute i världen. Men det är en ganska ny grej i Finland. Av fyra patienter som genomgått transplantationen är två vid liv.
Samtalet resulterade i ett rejält pådrag.
– Två dagar senare var min fru och jag på diskussion om ingreppet. Vi fick veta om allt som kan gå fel. Och det var det mesta. När vi kom hem visste vi varken ut eller in.

Som att gå in i ett lejongap

Men när den första chocken hade lagt sig infann sig rationaliteten.
– Det var egentligen att välja mellan katastrof eller stamcellstransplantation. Vi resonerade som så att transplantationen är en möjlighet. Det är bättre än att vänta ett år på döden. Riskerna är jättestora. Det är som att gå in i ett lejongap. Ändå var det mera liv i den här vägen.
Anders goda vän, Viktor Fri, hade också en avgörande roll i sammanhanget.
– Inte kan du ju fega ur nu, sade han. Och när man började fundera på det så fanns det egentligen inga alternativ.

Rekordsnabb

Kanske vågade Anders gå med på transplantationen också tack vare magkänslan.
– Det har känts bra från början.
Den första ljuspunkten var att en ny medicin – ett cytostatika som tidigare hade använts mest på barn – försatte sjukdomen i remission. Man fick den med andra ord under kontroll vilket var en förutsättning för en transplantation.
Som förbehandling till ingreppet fick Anders både strålbehandling och cytostatika. Orsaken till att han inte kunde välja båda alternativen, det vill säga en transplantation först ifall att den vanliga behandlingen inte hade kunnat hålla sjukdomen borta, var att det cytostatika som används i förbehandlingen är så kraftigt.
– Min kropp hade inte klarat av först en vanlig cytostatikabehandling och sedan den som transplantationen krävde.
Själva transplantationen är odramatisk. Den bestod av ett par injektioner i armen. Sedan var det bara att vänta.
Läkarna trodde inte på resultaten av de första blodproven som togs två veckor efter transplantationen. Men följande dag var Anders blodvärden dubbelt så bra.
– Ju längre man ligger utan att blodvärdena förbättras desto större är risken för komplikationer. Mina värden blev bara bättre och bättre. Läkarna såg ut som fågelholkar när de tittade på mig.
Det sades att Anders skulle vara sängliggande i två till tre månader. Men han kom hem efter sex veckor.

Nollställd

Först om ett halvår eller så kan man säga mer om framtiden för Anders. Fram till dess får han varken klippa gräs, röra i jord eller hugga ved på grund av att han likt en baby är nollställd vad gäller immunförsvaret. Prästkullabon ska också undvika stora köpcenter och kollektivtrafik vilket inte torde förorsaka honom några svårigheter.
Transplantationen är ingen garanti att han slipper sjukdomen för alltid.
– Men mina möjligheter att leva ett längre liv ökar betydligt. Om allt går som det ska är det här ett lika bra alternativ som benmärgstransplantation. Men vägen dit är mera riskfylld.
Och för tillfället mår Anders Lagerström bra.
– Livet verkar vinna igen, säger han.