Vardagen rubbas inte i Katarinaskolan, men på ett allmänt plan är sparkraven tärande, säger rektor Elisabet Ehrstedt. Foto: Niclas Erlin

"Vi vill utveckla, inte avveckla"

Skolorna och vården känner mest av sparkraven.

I går fick de anställda i Raseborg veta vad samarbetsförhandlingarna inom staden utmynnade i.

I Katarinaskolan i Karis var det rektor Elisabet Ehrstedt som skötte informationen. Budet togs emot smått resignerat, berättar hon.

Bildningssektor får dra det nästtyngsta lasset om man ser till antalet årsverken som sparas in. Inom den grundläggande utbildningen minskar timresursen med 6,7 årsverken.
– Överlag är man lite trött i skolorna över sparkarven. Det tär, för det är ju ens arbete som det handlar om.
– Vi vill arbeta med utveckling, inte avveckling, säger Ehrstedt.

Stämningen inom skolan är ändå inte dålig, säger hon.
– Vi vet inte vad åtgärderna betyder exakt. För vår del handlar det mycket om hur många grupper vi har i årskurs ett nästa år, om det blir två eller tre grupper. Det påverkar ganska mycket helheten.


Alla berörs

Katarinaskolan hör med sina 24 lärare och 8 assistenter till de stora skolorna inom Raseborg och finns inte med bland de indragningshotade enheterna.
– Men det är klart att vi alla känner oss berörda av skolindragningarna. Vad kan det betyda för kollegerna, hur påverkar det vår egen skola?

Elisabet Ehrstedt anser ändå att hennes skola blivit väl underrättad från stadens sida om vad som är på gång.
– Vi har fått den information vi behövt.


Ängslan

På bäddavdelningen på Mjölbolsta är oron större. Antalet bäddplatser minskar från 50 till 40 och då dras också antalet årsverken ner med 11.

I praktiken kommer personalen att krympa med 11 personer.
– Det känns lite som en lottdragning. Vem blir kvar, vem omplaceras? säger närvårdaren Jeanne-Marie Forstén.

Hon hör till dem som för två år sedan flyttade över från Folkhälsan till stadens lönelistor. Hon är fastanställd och riskerar inte att bli av med sitt jobb, men en omplacering kan bli aktuell eftersom avdelningen ska krympa.

Just nu ligger oron på ytan, säger hon.
– Vi försöker att patienterna inte ska känna av det.

Jeanne-Marie Forstén bekymrar sig ändå över vart patienterna ska flytta.
– Det är min största oro. Var ska de vårdas?

Hon konstaterar att klienterna inte kommer att försvinna från staden, utan att deras antal närmast kommer att öka i framtiden. De åtgärder som nu vidtas känns därför som en tillfällig lösning, säger hon och konstaterar att situationen möjligen kommer att kräva pengar i en tilläggsbudget för att ekonomiskt gå ihop.