En bollbegåvning som blev manager med åren

Han är en man som minsann syns och hörs i gatubilden och i många sportsammanhang. Men då vi slår oss ner på Café Matilda för en intervju kryper en blygare sida fram hos Ekenäs Sports Clubs attitydrike manager.
Han är plötsligt lite tveksam och försiktig. Jag garanterar att inga svordomar kommer i tryck och att vi håller oss till det sakliga. Likväl säger han en gång i minuten "men det får du sen inte skriva".
Men det jag får skriva är hur futsalengagemanget fick sin början. Den avgörande tanken väcktes under en blöt afton på Santa fe då han snackade "innefotis" med sin vän Pontus Westerlund som berättade hur populärt det var med futsal i Åbo.

Från krogen till ligan
Efter det började de forska lite i saken och Peppe ringde några samtal till distriktsförbundet och inom kort var Ekenäslaget med i svängarna. Man gick direkt till division 3 på grund av att man lyckades övertyga förbundet om att laget var för stjärnspäckat för division 4.
– Det var naturligtvis inte helt sant, men spelar man något så gör man det för att vinna och man vill ju alltid spela på så hög nivå som möjligt.
Redan första säsongen var man en hårsmån ifrån avancemang och resten är framgångshistoria som leder fram till i dag, då ECS har etablerat sig i högsta serien, futsalligan, vars säsong inletts i oktober.
I januari blir det dessutom landskamp i futsal mellan Finland och Tjeckien i bollhallen. För Peppe stannar idéer inte vid snack, han åstadkommer också.
I samband med ESC:s avancemang till ligan togs detta upp på insändarplats i VN där idrottsprofilen Kenneth Karlsson gav en stor eloge till "Peter Lindholm och hans kortspelsgäng i simhallskaféet."

Sport varje dag
Där satt han antagligen och fördrev tiden i väntan på en träning som så många gånger förr.
Han började med fotboll redan som 6-åring i EIF, badminton som 9-åring i BMK-84, tennis som 12-åring i ETK och innebandy som 15-åring i Team-90 från Karis.
Varje ledig stund i ungdomen veks dessutom åt bordtennis eller extra innebandyträningar.
– Jag nästan bodde på uncan och i bollhallen. De tiderna var bäst. Försökte naturligtvis hinna med läxorna nog också, men då jag gjorde dem så gjorde jag dem i bollhallen eller på uncan. Det var bollar, bollar, bollar, bara bollar. Sjukt kul var det och jag ångrar nog ingenting.

Läs fortsättningen, hela intervjun, i lördagens tidning!