Ny människa. Ingen kommer tillbaka från caminon som samma människa, säger Tove Holmström. FOTO: NINA AHTOLA

Pilgrimsvandring ger svar och väcker frågor

Tove Holmström i Tenala har gjort två vandringar.

Hon  har alltid varit av den åsikten att man kan prova på allt en gång. Då hon fick frågan i fjol i januari av en 4H-kollega i Sibbo om hon kommer med på och pilgrimsvandra i Spanien var svaret lätt.
– Hon sa att du är så pass tokig att du hänger med. Jag vill testa mig själv och få lite äventyr.
Den första vandringen gjordes i september 2012. Då vandrade Tove och tre andra kvinnor en del av den mest kända pilgrimsleden El Camino francés som startar i St Jean Pied de Port i Frankrike och slutar i Santiago de Compostela i Spanien. I fjol vandrade de 300 kilometer på 12 dagar genom Baskien och Rioja till Burgos.
För ett par veckor sedan kom hon hem från sin andra vandring som gick från Leon till Santiago de Compostela.
– Det blev 350 kilometer på 13 dagar. Jag ville hoppa över sträckan mellan Burgos och Leon för att det är mest platt där, jag går hellre i bergigare terräng.
I år hade hon sällskap av sin moster Rita Lindholm-Wirtanen.


Tankar och diskussioner
Pilgrimsvandringar har sitt ursprung i att människor i alla tider har vallfärdat till heliga platser. I dag finns det ett nätverk av pilgrimsleder i Spanien och dess grannländer, som leder till Santiago de Compostela. Staden har alltsedan 800-talet varit en vallfärdsort. Dagens pilgrimer får ett pilgrimspass vid start som skall stämplas vid härbärgen. Alla som gått de 100 sista kilometrarna till Santiago de Compostela får ett diplom.
I dag är långt i från alla pilgrimer aktivt troende. Tove uppskattar att cirka en tredjedel vandrar av religiösa skäl.
– Vi gick flera gånger på mässa i år, ofta tillsammans med aktivt troende katoliker så de kunde berätta för oss vad som hände. Trots att man inte är aktivt troende får man ut något av vandringen.
– Det föds en massa tankar och djupa diskussioner.



Nästan 30 kilometer
Under samtalets gång återkommer Tove ofta till mötet med olika människor. En del kommer man närmare, andra umgås man bara lite med. I år hade Tove och Rita sällskap nästan hela vandringen med kanadensaren Frank.
– Vi gick 320 kilometer med Frank. Vi gick i samma takt och vi var väldigt lika men också väldigt olika. Jag tror det klickade för att han och jag båda är jägare.
Ett par från Pennsylvania, Ellie och Jim, och Roos från Holland, hängde också med en stor del av vandringen. Det finns ingen typisk pilgrimsvandrare utan nationaliteterna är många och också åldersspannet är brett, allt från skolklasser till pensionärer.
– Amerikanerna har ökat i antal efter filmen The Way som handlar om en son som vandrar med sin pappas urna.

Hur kändes det då du kom fram till Santiago de Compostela?
– Det var intressant att se på människors olika sätt att reagera och visst kändes det skönt att ha nått målet. Men samtidigt väcktes frågan: vad är nästa? Att nå målet är början på en ny väg.

Sätter spår
De flesta pilgrimer stannar några dagar i Santiago de Compostela. Tove och Rita kom fram på en torsdag till vallfärdsorten och på fredag deltog de i en stor pilgrimsmässa i katedralen med cirka 2 000 andra.
– Det var litet av ett spektakel då de svingade botafumeiron, det enorma rökelsekaret.

Ska du göra flera pilgrimsvandringar?
– Jag vet inte, det finns många andra intressanta vandringar.
Hon hoppas att folk som är intresserade gör en pilgrimsvandring, det är en upplevelse som sätter spår.
– Det ger fysisk, men också mental utmaning. Ingen kommer tillbaka från caminon som samma människa. Man har frågor då man åker, man får svar på något och nya frågor efter vandringen.