Fest i borgens skugga

– Jou, nu var det för hett för mig.

Snappertunadagen har knappt börjat, men redan är Roger Bussman – ordförande och enhetschef för Snappertuna frivilliga brandkår – på väg hem från folkfesten vid ruinen. På grund av ... värmen? Borde inte en brandman tåla lite plusgrader?

– Mjo, heh, egentligen ska jag hem till en liten hundvalp. En tio veckors flatcoated retriever. Ninni, heter hon.

Han ler och får det där skimret i ögonen som bara en nybakad hundägare kan ha. Sedan ursäktar han sig och skyndar i väg.

Vi fortsätter.

Ett lapptäcke av tält

Det är något speciellt med stigen mot slottsruinerna. Hur ån flyter under bron, dyig och trög och evig. Hur solljuset silar in genom grenverket, där åldrade barrträd står sida vid sida med unga lövträd.

Här är alla välkomna.

Träden drar sig åt sidan och blottar slottsängen, som i dag har förvandlats till ett lapptäcke av av färggranna tält.

- ... Och här kan man köpa vorschmack, marskalk Mannerheims favoriträtt, basunerar en röst ur högtalarna.

I utkanten av festligheterna står tre män och slappar vid en båt som ser ut att ha fallit genom en reva i tidens väv. Männen är klädda i gammaldags kläder, en av dem puffar på en pipa.

– Det är en skötbåt. En västnyländsk skötbåt, säger en av männen, Tage Lindberg.

Hans vänner Omar Hellman och Bengt Hägert, som är båtens ägare, nickar hummande.

– Den är byggd för Postrodden, skötbåtstävlingen över Ålands hav. Det var vi tre, och Sune Järvinen som inte är här i dag, som vann i år, säger Lindberg.

Folk skockas kring båten, smeker relingen. Männen står världsvant och ser på landkrabbornas futila beundran.

"Ich bin ein Snappertunare"

På en scen mitt i festen står tv-profilen Kaj Grundström. Han pratar om Kennedys bevingade ord, "Ich bin ein Berliner" och avslöjar att han har rötter i Snappertuna.

– Ich bin ein Snappertunare, konstaterar han och  folkmassorna skrockar gillande.

I skuggan av en björk står Bo Grönvall med den fyraårige labradoren Doffa. Doffas tunga hänger. I dag är han en hot dog.

Trots att de är Karisbor brukar den glada duon alltid komma till Snappertunadagen.

– Det är något speciellt med borgen. Jag är själv gammal byggnadsingenjör, och när den är byggd så där ...

Han kisar mot den majestätiska byggnaden som reser sig över festligheterna.

– Den är ganska speciell och visuell. Det har tagit lång tid att bygga den, det är inte två års arbete. Och på den tiden, att lyfta upp stenarna dit ... Det är skickligt.

Har du själv byggt en borg?

– Nej.

En borgliknande hundkoja då?

– Nej, men en lekstuga åt mitt barnbarn.

Liknar den en borg?

– Nej, tyvärr.

"Andas lugnare när vi kommer hit"

Gun och Christer Finne har kommit till Snappertunadagen tillsammans med den fyra månader gamla finska lapphunden Bruno.

–Vi heter Finne och har en finsk lapphund, men talar svenska, säger Christer Finne finurligt.

– Den skäller väldigt lite, säger Gun Finne stolt och rufsar Bruno bakom hans bruna öra, varpå jycken börjar skutta runt och bjäbba som en liten babyvarulv.

Till tonerna av skallen berättar paret Finne att de fördelar tiden mellan Helsingfors och Snappertuna.

– Vi andas lugnare när vi kommer hit. Luften är renare, och stjärnhimlen - man ser den! Det gör man inte i Helsingfors.

Deras ögon skimrar.

Om det beror på värmen, deras hål-i-tänderna-söta vovve eller minnena av tusen stjärnklara Snappertunanätter, vet bara de.