Vuxna lärde sig segla

Två mammor och sex pappor står tillsammans med mig på bryggan vid Pickala båthamn i väntan på att få stiga ombord på båten Wirtanen. På den ska vi få lära oss vad segling går ut på.
Vinden viner i träden och vågorna piskar mot bryggkanten.
– Det är ganska hård vind, så det kan bli en blöt resa. Har ni alla bra flytvästar och tillräckligt varma kläder, undrar kapten Håkan Johansson då han ser att en del bara klätt sig i shorts och t-tröja, samt i flytvästar för barn.

Ingen annan kan segla
Så fort vi kliver ombord visar det sig att det bara är några som seglat tidigare. Johansson har därmed ett krävande arbete framför sig, att på bara några timmar lära ut grunderna i seglarkonsten. Tanken är att föräldrarna under sommaren ska kunna tjäna som matroser när deras barn, scouterna, ska ut på seglatser.
Alltsedan Sjundeå strömstarar för två år sedan fick segelbåten i donation av Finlands sjöscoutgille har de efterlyst vuxna som kan komma med på segelutfärder. Eftersom få anmält sig som segelkunniga valde scouterna att ordna en egen föräldrakurs.

Svår terminologi
Vi tar oss ut på fjärden med hjälp av båtens lilla motor. Innan båten kan sättas upp i vind finns det mycket att förbereda.
– Hallå, kan någon ta in fendrarna? Kolla att alla linor är lösa och att inga knutar uppstår, uppmanar Johansson lärlingarna, som inte ännu självmant ser vad som behöver göras.
Segelspråket är dessutom svårt för noviserna att begripa, så Johansson får ofta förklara vad han egentligen menar.
Småningom tar scoutledaren Mikko Malmgren styrfart, så att storseglet kan hissas upp. Det görs i rask takt och i samma sekund börjar segelbåten luta skarp mot styrbord. Besättningen är tvungen att luta sig framåt ordentligt för att inte bli plaskvåta.

Spänning innebär lärdom
När båten till besättningens lättnad står upprätt igen ska förseglet upp. Men det finns knutar på repet så det står härliga till, trots kaptenens order om att eliminera dem, så hissandet sker inte så snabbt som det borde. Igen kantrar båten, den här gången åt andra hållet, men den här gången är alla vana.
När båten får upp farten och når 6,1 knop är det dags att göra ett första slag, det vill säga vända båten. Papporna uppe på däck uppmanas ducka när förseglet flyttas från babord till styrbord. Manövern sker ändå så hastigt att Thomas Lönn som står längt ut i fören inte hinner med. För en sekund ser det ut som om han ska trilla överbord, men han hittar snabbt balansen och de andra andas ut av lättnad.
Resten av resan ut mot Obbnäs går smidigt och vinden mojnar.
När vi åter närmar oss bryggan händer ännu ett oväntat missöde. Storseglet kommer ner med en duns och landar på Malmgrens hand, som får ett tunt blåmärksstreck. Men en erfarenhet rikare, och glada över att ingen trillat i vattnet, kliver föräldrarna i land.
– Spydde någon? frågar genast barnen som slagit vad om att någon i besättningen inte skull klara av undervisningen till sjöss.
Besvikelsen över det nekande svaret är uppenbar.